Idag är det Askonsdagen, och den kristna fastan tar sin början. Även om majoriteten av svenskarna antas vara sekulariserade, kanske rentav ateister, så är det likväl många som bekänner sig till den kristna tron och som därmed går in i fastetiden på djupaste allvar. Men medan den muslimska fastetiden ramadan tycks vara allas angelägenhet, såväl mediernas som politikernas går den kristna fastetiden spårlöst förbi. För när hörde du senast en politiker önska landets kristna en fin fastetid?

Vurmandet för islam och dess traditioner har pågått så länge nu att det blivit mer regel än undantag. Islam får helt enkelt inte ifrågasättas, medan kristendomen har ifrågasatts dagligen och stundligen sedan upplysningstiden tog sin början. Det gör också att det finns en enorm skillnad mellan de båda religionerna.

Om den kristna kyrkan hade fått stå oemotsagd genom historien hade vi haft religiösa diktaturer även i de kristna länderna, det förstår minsta barn. För viljan att trycka ner finns ju där, inom alla religioner. Folk kan säga vad de vill om att tron är upplyftande, men även om det naturligtvis kan stämma på ett personligt plan så finns i hela den dogmatiska strukturen ett begär efter makt. Ingen – allra minst en religion och dess företrädare – mår bra av att ständigt smekas medhårs. Kyrkorna har inte lämnat ifrån sig makten frivilligt, oavsett hur fromma deras företrädare än må verka, det har skett med hjälp av modiga människor som vågat kritisera.

Vi har alltså facit på att ifrågasättande och kritik av religionen är av godo för hela samhället. Medan islam fortfarande står och stampar på samma fläck som i begynnelsen har de kristna kyrkorna utvecklats från totalitära maktfaktorer till samhällsaktörer som faktiskt gör betydligt mycket mer än bara kommer med pekpinnar om hur folk (läs: kvinnor) ska klä sig, vad de (igen, läs: kvinnor) ska göra i sängkammaren och hur de (än en gång, läs: kvinnor) bör bete sig.

Paradoxalt nog är det förmodligen på grund av just detta som vare sig medier eller politiker i Sverige uppmärksammar att troende kristna idag går in i fastetiden. Kristen tro räknas liksom inte, inte ens när den utövas av invandrare från Mellanösternområdet. Politiker och journalister känner att de måste visa en särskilt vördnad för muslimer.

Jodå, det är just vad de känner. De är kanske inte alltid medvetna om det men känslan finns där. ”Bäst att uppmärksamma ramadan, skicka en hälsning, skriva något solidariskt på Twitter… ” Det är hyperkonstruerat, bottnat i ett slags exotism där islam är det främmande och fascinerande medan kristendomen är hemtam, tråkig och dammig. En del av det kulturarv som man helst förnekar.

Det är därför Feministiskt Initiativ skickar ramadanhälsningar till sina ”muslimska syskon”, medan de aldrig skulle göra något liknande till ”syskonen” i de kristna kyrkorna (om de nu mot förmodan skulle vara bildade nog att veta att det existerar en kristen fasta). Det är också därför vi aldrig kommer att få se en enda svensk politiker önska de kristna en god fastetid.

Själv är jag helt okej med att kristna får klara sig utan den där speciella vördnad – det är faktiskt en ren lättnad att gemene man inte längre bugar och bockar för präster och biskopar. Och det är rena vansinnet att, som så många gör idag, visa en särskilt respekt och vördnad för islam. Vad islam behöver är istället ett konstruktivt ifrågasättande om den någonsin ska kunna samverka med det sekulära demokratiska samhället. Visar man inte underdånig vördnad för kristna ska man heller inte göra det för muslimer. Det bör räcka med att vi behandlar varandra som människor och jämlikar.

BILD: Askonsdag. Målning av fransmannen Charles de Groux (1866).