2020 är över och det nya året inleddes med att Dan Eliasson, generaldirektör för MSB, förklarar för medborgarna att hans semesterresa till Kanarieöarna var ”nödvändig”. Varför? Han behövde få träffa sin (vuxna) dotter under julhelgen.

– Jaså minsann, sa en granne som jag mötte på gården när jag var på väg ut på promenad med hundarna.

– Det borde jag ha tänkt på när jag avstod från att åka till Gällivare för att hälsa på min vuxne son, fortsatte hon, men jag stannade hemma, jag.

– Det var kanske inte lika nödvändigt för dig att träffa din son som för Eliasson att träffa sin dotter? spekulerade jag.

– Nej så kan det ju vara. Eliassons dotter klarar kanske inte att fira jul utan sin pappa? Hon kanske inte är lika självgående som min son?

– Eller så är Eliasson inte lika självgående som du. Han kanske fick coronaångest av sin isolering, föreslog jag.

– Så kan det också vara, sa min granne. Fast vet du vad jag tror?

– Nej.

– Jag tror bara att han skiter fullkomligt i de regler som gäller för medborgarna i gemen.

– Tror du?

– Ja det är klart jag gör, gör inte du det?

– Tja, medgav jag, tanken har ju slagit mig.

– Mig också, inföll en annan granne som hört vad vi stod och pratade om och som sällade sig till oss.

– Jaså, sa granne nummer 1 och jag med en mun.

– Ja det är klart. Han kan ju göra precis vad han vill och köra myndigheter i botten utan att han ens blir av med jobbet, så varför skulle han inte kunna åka på semester när han vill? Han tycker väl inte ens att regeringens rekommendationer gäller honom.

– Det kan du nog ha en poäng i, nickade jag.

– Det tycker väl inte de andra heller. Att det gäller dem, sa granne nr 1. Så som de ränt omkring samtidigt som de förmanat oss andra att inte göra det.

– Sant, nickade jag. Men är ni förvånade över det? Jag menar, tycker ni att de överhuvudtaget lever som de lär i några frågor? Eller att de styr landet särskilt bra?

– Nej, sa granne nr 1 och granne nr 2 på en gång och granne nr 2 tillade:

– Den här coronastrategin, alltså… Som de har gömt sig bakom Anders Tegnell. Nej, man har ju inte precis något förtroende kvar för dem nu.

– Så vad tycker ni man ska göra åt saken då? undrade jag.

– Rösta bort dem, sa granne nr 1. Om det överhuvudtaget går, förstås.

– Det gör det säkert inte, sa granne nr 2, i alla fall inte på länge. Det spelar ju ingen roll vad man röstar på för allt handlar ändå bara om att inte ge SD någon makt så det blir ju avtal och överenskommelser som gör att samma människor kan fortsätta styra oavsett vad väljarna röstat på.

– Men oppositionen då? föreslog jag och fick ett unisont gapskratt till svar innan granne nr 1 svarade:

– Vilken opposition? Kristersson och Ebba Busch? De har väl inga ambitioner att ta över styret överhuvudtaget, de är bara pratkvarnar som tycker om att vara politiker.

– Fast det finns ju fler oppositionspartier, påpekade jag.

– Eller hur. Centern och Liberalerna, menar du? Visst. Vilka stjärnor, sa granne nr 2 och log ett snett leende.

– Ja, dom kan man ju verkligen lita på, skrattade granne nr 1 med ironi i rösten. Nyamko Sabuni och Annie Lööf är ju verkligen pålitliga.

– Pålitliga när det gäller att vara opålitliga, fyllde granne nr 2 i.

– Precis så, nickade granne nr 1. Det enda man vet är att de pratar strunt och gör tvärtom mot vad de har sagt att de ska göra.

– Tror ni inte att Dan Eliasson får sparken då? frågade jag.

– Man kan ju hoppas, sa granne nr 1 och granne nr 2 nickade instämmande. Men troligen inte. Och får han det lär han väl snart sitta som chef på nån annan myndighet medan Stefan Löfven säger att hans förtroende är fortsatt orubbat.

Där lämnade jag diskussionen eftersom den ena hunden livligt protesterade mot att stå stilla längre i snögloppet. Men grannarna stod kvar och fortsatte prata en bra stund. Det såg jag i ögonvrån medan hundarna och jag gick vidare, jag hukandes i snålblåsten och hundarna med nosarna i marken på sedvanligt vis. Och jag tänkte, som så ofta, att medborgarnas förtroende för makten håller på att krackelera mer och mer. Frågan är bara om det kommer att göra någon skillnad.