”Tänker du på samma sak som jag?”, stod det i ett mejl som jag för några år sedan fick från en gammal vän som är skribent på en av våra största redaktioner. Han syftade på en text av Flannery O´Connor (bilden), en katolsk författarinna från de amerikanska sydstaterna. Två år före hennes död 1964 publicerades en novell med den apokalyptiska titeln, The Lame Shall Enter First. Titeln är en biblisk hänvisning till vilka som får förtur till Paradiset. (En komplett novellsamling kan laddas ner här.)

När jag hade läst den förstod jag vad min vän menade. Berättelsen var drabbande, inte bara som en studie av hur besatthet leder till ett brant sluttande plan. Även om det finns en kristen problematik invävd, fungerar texten samtidigt på ett nästan kusligt sätt som en klärvoajant parallell till den svenska självdestruktiva migrationspolitikens framväxt och dess konsekvenser. Storyn kretsar kring den moraliska katastrof som inträffar när någon som har ett ansvar för andra drabbas av humanitär hybris, sviker sina närmaste och förlorar kontakten med verkligheten. Handlingen är i korthet denna:

Shepard, en medelålders man någonstans i den amerikanska södern, har sedan ett år tillbaka förlorat sin hustru, och lever nu ensam med sin tioårige son Norton. Shepard dövar sin sorg och känsla av skuld över makans bortgång genom att ägna sig åt humanitär verksamhet på ideell grund. Han klandrar samtidigt Norton för att denne fortfarande visar saknad över moderns frånfälle. Detta ser han som ett tecken på egoism och omognad. När man snart är elva år borde man kunna gå vidare i livet och hjälpa andra istället för att ömka sig själv, hävdar fadern mot den spake och utlämnade sonen.

Shepard betraktar Norton som fantasilös, utan speciella begåvningar och karaktärsdrag. I sin iver att verka för medmänsklighet och altruism satsar Shepard sin kraft på volontärarbete med ungdomsbrottslingar. Där kommer han i kontakt med den fjortonårige Rufus Johnson, som blivit uppfostrad av sin våldsamme farfar, en pingstvän. Den kriminelle Johnson blir Shepards godhetsprojekt. Han ser honom som en outnyttjad potential och fantiserar om hur han genom sin generositet och omtanke ska få pojken att blomma ut till en ny och bättre människa med obegränsad kapacitet.

Detta gör han för att Johnson är högt begåvad, men också utrustad med klumpfot. Shepard har sett honom rota efter mat i soptunnor, vilket väckt hans medlidande. Samtidigt har det triggat antipatin mot Norton, som han utifrån sin moraliska överhöghet klassar som bortskämd och självisk. Trots att den bibliskt orienterade Johnson uttryckligen förkunnar att Satan har Shepard i sitt grepp och är allmänt nedlåtande mot sin självutnämnde välgörare, låter sig Shepard närmast hypnotiseras av sin egen humanitära vision. Trots Nortons försök till protester ger fadern Johnson en nyckel till deras hem, så att denne ska kunna flytta in om han vill. Denna blinda kravlöshet leder till att den nye intränglingen skrämmer den förstenade Norton till att bli hans tjänare. Samtidigt hånar han Shepard bakom ryggen och säger till sonen att hans far inte lever i verkligheten: ”Listen here,”, he hissed, ”I don´t care if he´s good or not. He ain´t right!” ”He thinks he´s Jesus Christ!”

Trots Nortons tafatta försök till invändningar skändar Johnson också hans mammas minne genom att klä ut sig i hennes kläder och rocka loss. Men sådan information lyssnar inte Shepard till, det ser han som ett uttryck för sonens försvarsmekanismer. I hans plan ingår att Johnson ska hjälpa honom att lära Norton att dela med sig av sitt relativa privilegium, oavsett vilka konsekvenserna än blir. På så vis ska de alla bli lyckliga tillsammans! Så här ”godhetscertifierar” Shepard sig själv: ”If I can help a person, all I want is to do it. I´m above and beyond simple pettiness.”

Shepard försöker tvinga Norton att ingå ett slags broderskap med Johnson, men blir betryckt av bådas motvilja att vilja lära känna varandra närmare. Han till och med straffar sin son fysiskt för detta, låter Johnson få använda Nortons kläder, när han inte köper ”fostersonen” nya. Han sätter upp ett litet teleskop på vinden för att väcka pojkarnas vetgirighet och införskaffar en encyklopedi. Samtidigt börjar Johnson att göra inbrott i området, men spelar skickligt och affektladdat på Shepards skuldkänslor och börjar övertala Norton att denne borde vara död. Då skulle han äntligen kunna få vara tillsammans med sin mamma! Norton sitter på vinden med teleskopet och suggererar sig själv att han kan se modern i himlen bland stjärnorna, där hon vinkar ner till honom.

Shepard ger inte upp utan införskaffar en ny ortopedisk sko istället för klumpfoten för att visa solidaritet och för att äntligen få Johnsons uppskattning, men allt misslyckas. Johnsons klumpfot är en del av hans självvalda utanförskapsidentitet och han nobbar en ny och mer funktionell variant, anklagar Shepard för ateism och övergrepp och avvisar hans reformprogram med ett svavelosande: ”The lame shall enter first!”. När så Shepard slutligen förvägras rätten att bli hans räddare, övergår hans tidigare närmast religiösa ”godism” till rädsla och förakt för den förhärdade pojken. Nu vill han bara bli av med honom, ägna sig åt sin egen son och försöka hela sin egen ensamhet. Full av ånger rusar han upp på vinden till Norton, bara för att finna att denne har hängt sig i en takbjälke ovanför avsatsen där periskopet står.

Det är svårt att inte dra paralleller med berättelsen till dagens massinvandringspolitik. Man kan utan större ansträngning se Norton som det svikna svenska folket. Shepard är vår egen bedrägliga PK-elit, som sätter sitt eget folk på undantag och istället vurmar för det främmande och en abstrakt bättre värld. Johnson representerar verkligen inte alla invandrare, men kanske de 40 kriminella klaner som har tagit sig in i landet och ”rockar loss” och även dem som genom asylbedrägerier, bristande vilja till anpassning och kriminalitet tillskansat sig en växande del av den svenska välfärdskakan samtidigt som de hävdar rätt till särbehandling för sin egen kultur, religion och livsstil. Att inte vara svensk, komma från sämre materiella omständigheter eller att ha levt i utsatthet är en postmodernistisk motsvarighet till att ha klumpfot och därmed rätt till offerstatus på de ursprungliga invånarnas bekostnad.

Vilka jämförelser man än gör med Flannery O´Connors novell så är det knappast troligt att ”vårat” etablissemang inom en snar framtid kommer att göra som Shepard: ångra sitt katastrofala misstag och försöka göra bot. Vi får bara hoppas att det svenska välfärdssamhället inte fortsätter sin suicidala färdriktning och går samma öde till mötes som den stackars förskjutne Norton, som trodde sig se sin döda mor bland stjärnorna.