Just vid den här tiden, kring jul, tänker jag lite extra mycket på min familj, och i synnerhet den del av familjen som inte längre finns med oss. Det är tyvärr numera de allra flesta, inklusive båda mina föräldrar, så det finns många människor att plocka fram ur hjärtats minnesarkiv nu när julen klappar på dörren. Och inte bara människorna utan också de sammanhang, den kultur, de levde i.

Idag är det många som inte vill låtsas om att det har funnits en annan tid i Sverige – en tid då människor värnade sitt land och sin särart och tog hand om varandra. Idag får vi istället höra påståenden om att svensk kultur inte existerar och att etniska svenskar är lika ovanliga som vita älgar.

För dem av oss som vuxit upp i släkter som brukat den svenska jorden i hundratals år – och för alla som älskar Sverige och den svenska kulturen – är det naturligtvis oerhört sorgligt när generationer av människor plötsligt inte längre räknas och deras liv, gärning och kultur sopas undan som något oönskat, exkluderande och ointressant.

Det är också förödande för den svenska självbilden. För vad blir vi om vi inte får vara svenskar? Vilka blir vi om vi inte får identifiera oss med farfar och farfarsfar, med mormor och hennes mor? Om vi inte känner till det liv våra förfäder levde, om vi inte får känna glädje över vår vemodiga folkmusik, om vi inte får prata om Sverige och den svenska kulturen med stolthet och engagemang?

Till sist blir vi ingenting annat än rotlösa, historielösa skuggor av den kultur som fostrade oss.

Idag, när Sverige har omstöpts till ett mångkulturellt land där det på fullt allvar hävdas att det inte existerar någon svensk kultur, är det viktigare än någonsin att räta på ryggen och omfamna det som är vårt. För vår egen del, naturligtvis, så att vi kan stå emot den massiva kulturförnekelse som ständigt sköljer över oss från de stora mediehusen, men också för våra förfäders skull. Det var de som byggde det Sverige som vi fick ärva och som vi älskar. De förtjänar att bli ihågkomna som samhällsbyggare och kulturbärare.

Att värna den svenska kulturen är också viktigt för att kunna integrera nya invånare på ett vettigt sätt. Den negativa utveckling vi ser i Sverige idag skulle kunna stävjas, till och med vändas, om vi vågar stå starka i vår kultur, visa vår särart och vara tydliga med vilka vi är, vad vi kräver och vad vi erbjuder. Vi måste helt enkelt kunna säga högt och tydligt att vissa fenomen inte hör hemma i Sverige, utan att vara rädda för att någon ska bli kränkt. Lättkränkthet är ju, när allt kommer omkring, ganska främmande i den svenska kulturen så varför ska vi låta sådant styra när det handlar om något så viktigt som Sveriges utveckling?

Men framför allt handlar svensk kultur om glädje och stolthet. Om kärleken till naturen – till böljande sädesfält, mörka skogar och snötäckta fjäll, till insjöar och kustremsor, till sommarens blomsterängar och höstens färgprakt. Kärleken till språket, dialekterna, de lokala uttrycken. Till musiken – fiol och dragspel och folkmusik från förr, såväl som dansband, ABBA och de metalband som satt Sverige på hårdrockens världskarta. Till maten – den mångfacetterade svenska husmanskosten som innehåller allt från pannkakor till kalops och det mesta däremellan.

Kultur handlar också om de känslor och minnen som vi alla delar. Sju sorters blommor på midsommar, knäckemacka med kaviar, kanelbulle och jordgubbssaft i syrenbersån, utflyktskorgen på badstranden, adventsljuset som stod på skolbänken under hela december månad skoltiden igenom, den ljuva tiden mellan hägg och syren, Den blomstertid nu kommer på skolavslutningen, Emil i Lönneberga, Tjorven och farbror Melker. Det här är sådant vi alla, på olika sätt, har en relation till. Något som är så svenskt att vi ibland inte kan förklara eller definiera det ens för oss själva.

I sig är det varken mer eller mindre unikt än andra kulturers särart. Det som är unikt med Sverige är att det finns krafter som vill ta ifrån oss vår kultur. Och det är är därför vi måste bära vår kultur och vårt arv med oss in i framtiden, så att de generationer som växer upp inte går miste om denna så oerhört viktiga del av Sveriges samtid, framtid och historia.

BILD: Julkort illustrerade av Jenny Nyström.