Under president Trump lämnade USA det år 2015 ingångna internationella klimatavtalet som kallas Parisavtalet. Parisavtalet ersatte det föregående internationella klimatavtalet Kyotoprotokollet (som inte hade lyckats uppnå sitt mål att sänka utsläppen av vissa växthusgaser till en nivå 5,2 procent under 1990 års utsläpp). Tillträdande president Biden har lovat att återansluta USA till Parisavtalet. Jag åtog mig den plågsamma uppgiften att läsa det trista dokumentet på 27 sidor FN-språk. FN-språk är det som blir kvar när 193 medlemsländer haft synpunkter och alla till slut återstående konflikter dolts i oklarheter.

Det började med att 165 länder inrättade United Nations Framework Convention on Climate Change (UNFCCC) år 1992 i Rio de Janeiro. ”Började” är förstås inte rätt ord ty Rio-avtalet hade varit i säck innan det kom i påse. Men här är inte platsen att undersöka FN-familjens släktträd. I vilket fall som helst är Parisavtalet en avkomma till UNFCCC som liksom andra FN-organ fortplantar sig genom internationella konferenser (fast fertiliteten är så låg att det behövs många konferenser och mycket internationell byråkrati för att det ska hända något men det gör inte så mycket eftersom internationella konferenser är kul för delegaterna, det vet jag av egen erfarenhet).

Parisavtalet bygger på erfarenheter av Kyotoprotokollet. Protokollets största svaghet, efter vad jag tror mig ha förstått, var att många länder inklusive de största utsläpparna såsom USA och Kina inte var med (plus kanske att målet över huvud taget var orealistiskt). Det gällde därför i andra omgången att få med alla länder inklusive u-länderna.

Att få med u-länderna var en hård nöt att knäcka eftersom dessa såg fram emot att i utvecklingens namn göra av med alltmer energi och därför inte alls hade någon lust att lova att sluta upp med exempelvis koleldning. U-länderna inklusive det före detta u-landet Kina måste lockas in i avtalet med förmåner (som skulle betalas av i-länderna i tillägg till de övriga ekonomiska och sociala bördor som avtalet skulle medföra för dessa senare). Trump gillade inte upplägget och tog sin Mats ur skolan.

Varför länder som Tyskland och Sverige var så angelägna att Parisavtalet skulle komma på plats är inte uppenbart. Troligen beror det på att de klimataktivister, exempelvis de i Sverige så mäktiga miljöpartisterna, ville känna sig ha ett starkt internationellt stöd i sin nationella kamp mot mindre alarmistiskt sinnade intressen i hemlandets beslutande församlingar. Kanske skulle Parisavtalet kunna betraktas som en Alarmistinternational där majoriteten av medlemmarna, u-länderna, är mutade att medverka. (Möjligen är detta påstående från mig en grov kränkning av hedervärda medborgares motiv. Det kan ju – brasklapp – hända att jordens förenade alarmister har rätt och att mänsklighetens överlevnad är hotad av växthusgaserna.)

Parisavtalets huvudmekanism är att deltagarländerna frivilligt – allt är frivilligt även om vissa saker som jag inte upptäckt påstås vara bindande – ska göra miljöåtaganden som ska inrapporteras tillsammans med information om uppnådda framgångar till avtalsmyndigheten och där publiceras och bli internationellt transparent. ”Nationellt bestämda bidrag som meddelats ska noteras i ett offentligt register som administreras av sekretariatet”, står det i Artikel 4. (Jag har utan framgång letat efter den informationen men misslyckandet kan bero på att jag letat dåligt.)

Mekanismen är inte så illa tänkt om man betraktar den med aktivistögon. I länder där det finns miljöskam och allmän klimatoro hos stora medborgargrupper kan internationell uppmärksamhet skapa ökad beslutsamhet på samma sätt som när alla studenters resultat på tentorna offentliggjordes på Handelshögskolans anslagstavla. Det är inte behagligt att inför allas ögon vara sämst i klassen men det känns bra när alla ser att man är bäst.

Mutorna till u-länderna är av två typer. För det första gäller kravet på utsläppsminskningar inte dem. De kan fortsätta att öka utsläppen bara de lovar att vända trenden någon gång i framtiden. ”Medlemmarna ska sträva efter att nå en global utsläppstopp så snart möjligt i medvetande om att det kommer att ta längre tid för utvecklingsländer att nå sin topp samt att därefter genomföra snabba nedskärningar i enlighet med bästa tillgängliga vetenskap… med hänsyn till deras ambitioner att utplåna fattigdomen”, fortsätter den fjärde artikeln. Det där med fattigdomen betyder rimligen att dessa länder inte behöver minska utsläppen så länge de har några fattiga kvar. Åtminstone kan det tolkas så.

Att u-länderna ska särbehandlas framhålls här och där i Parisavtalet. “Man ska ta särskild hänsyn till de angelägna och omedelbara behov de utvecklingsländer har som är extra beroende av klimatförändringarnas skadliga effekter”, står det i exempelvis sjunde artikeln.

Den andra sortens muta utgår i kontanter helt eller delvis via Green Climate Fund och ska användas för miljösatsningar i u-länder med pengar från i-länder. Enligt Wikipedia planerades från början att fonden per 2020 skulle ha tagit emot hundra miljarder amerikanska dollar vilket motsvarar tjugo procent av Sveriges bruttonationalprodukt.

Så generösa har i-länderna emellertid inte varit, särskilt som USA under Trump hållit tillbaka utlovade tre miljarder dollar. Per den 31 juli 2020 hade det utlovats och kanske inbetalats 10,3 miljarder dollar från 49 länder. Till saken hör en kryptisk formulering att medlemmarna före 2025 ska ha fattat beslut om att det efter 2020 ska inbetalas ytterligare 100 miljarder dollar årligen.

Arbetet inom FN med Parisavtalet ske med respekt för minoriteter och ursprungsfolk och andra eftersatta intressen. Enligt sjunde artikeln ska verksamheterna bedrivas ”genuskänsligt, helt transparent, med hänsyn till utsatta grupper, samhällen och ekosystem… traditionell kunskap samt lokala kunskapssystem med en avsikt att integrera anpassningen efter de relevanta socioekonomiska och miljömässiga planerna och åtgärderna när det är tillämpligt”. Läs citatet en gång till så att du verkligen begriper.

Kan man räkna med några framgångar för detta världsomspännande projekt? Världstemperaturen har redan stigit med någon grad sedan förindustriell tid och Parisavtalets mål är att stigningen stannar vid två eller ännu hellre en och en halv grad vilket betyder ytterligare max en halv till en grad från 2015 års nivå. Om temperaturstegringen nu beror på fossileldningen måste då alternativ till fossilerna snabbt utvecklas om världen inte på kort sikt ska tillbaka till förindustriell levnadsstandard. Hur pass sannolikt är det? Så här förklarar UNFCCC:

År 2030 kan kolfria lösningar vara konkurrenskraftiga på områden som svarar för 70 procent av de globala utsläppen.

Parisavtalet kastar oss alltså in i ett projekt vars lyckliga slutförande ännu långt ifrån är i sikte men som om tio år möjligen till en del kan ha de tekniska och ekonomiska förutsättningarna för börja förverkligas. Det är djärvt. De redan idag överhängande problemen kommer att förvärras – om avtalets klimattänkande visar sig vara korrekt – under ytterligare tio år innan vi har en chans att börja bekämpa dem. Undra på att alarmisterna vrider sina händer.

Men om projektet misslyckas har det ändå gjort mycket gott. Att starta och driva det kommer nämligen att kräva en väldig utbyggnad av FN:s organisatoriska apparat och därmed hur många nya välbetalda arbetstillfällen som helst. Enligt artikel 15 ska till exempel ”en mekanism inrättas för att förenkla genomförandet och främja följsamheten av detta Avtal. Mekanismen ska bestå av en kommitté med experter som ska verka möjliggörande på ett transparent sätt utan motsättningar och bestraffningar. Kommittén ska visa särskild uppmärksamhet för respektive medlemmars nationella kompetens och omständigheter”. Den sista meningen betyder nog att det ska kvoteras så att det anställs tillräckligt många afrikaner och andra eftersatta. Kommittén ska vara sekretariat för Parisavtalet.

Den Gröna Klimatfonden ska ha ett eget kontor i Korea. På fondens hemsida presenteras fondsekretariatets ”högkvarter” med denna bild:

Gröna fonden har två dussin styrelseledamöter och 220 anställda. Hundratals projekt i olika u-länder finansieras av fonden och även dessa ska ju ha styrelser, anställda, kontor och samarbetspartners, till exempel XacBank i Mongoliet och Corporacíon Andina de Fomento i Venezuela. Sedan ska det enligt artikel 18 finnas ett Underställt Organ för Vetenskaplig och Teknologisk Rådgivning och vid sidan därav ett Underställt Organ för Verkställandet av detta Avtal. Hur många fina byråkratjobb det blir av alltihop har jag inte besvärat mig att räkna ut. Man kan bara hoppas att de 10,3 kanske inbetalda dollarna räcker till de anställdas löner, hyror och årligen återkommande semesterresor till hemländerna.

Det här med storslagna planer och löften om framtida ekonomiska satsningar som troligen aldrig riktigt blir av är något främmande för den svenska folksjälen för vilken ett löfte gäller om det så endast är muntligt. I de stora, internationella sammanhangen, framför allt den internationella politiken, läs FN, dominerar andra principer. Därför är det svårt att förutse vad som kommer att inträffa. På senare år tror jag svensk politik alltmer har börjat anamma utländska beteenden. En del oförskämda typer skulle kalla dessa nya beteenden för att prata skit.