Jag har tänkt mycket på en text som Richard Sörman publicerade nyligen. Den handlar, om jag fattar rätt, om huruvida våra gemensamma ideologiska motståndare – som Richard kallar vänsterliberaler och jag kallar PK-ister – eventuellt är bärare av en fördelaktig moral som har sina rötter i svensk historia och som ligger bakom Sveriges unika framgångar som välstånds- och välfärdsnation.

Richard är en uppriktig och sökande person och därför finns det anledning för oss andra som också undrar över samtiden att ta hans observationer på allvar. Hur är det? Finns det något äkta, värdefullt och djupt mänskligt hos PK-isterna som vi vanliga konservativdemokratiska medelklassare saknar?

Det här är viktigt, åtminstone för mig, för det handlar om huruvida jag kan tycka som jag tycker utan att behöva ha dåligt samvete när PK-isterna anklagar mig och andra likasinnade för att vara, med Richards ord, ”hot mot västerlandet” och människor ”som inte omfamnar vårt samhälles grundläggande värderingar” och som utmanar ”en viktig moralisk princip för hela det västerländska samhället”.

Vilka principer och värderingar skulle det vara? Richard talar om ett behov hos västerlänningar att ”strukturera vår tillvaro kring en vilja att göra det goda”. Han fortsätter:

Jag har lätt att förstå hur välvilliga pk-människor tänker för jag har själv en gång tänkt likadant. Jag minns hur det kändes. Man föreställde sig att det mänskliga samhällets mest grundläggande fundament är viljan att göra det goda… Sverige har exempelvis byggt mycket av sina framgångar på tillit. Vi har trott varandra om gott…

Richard undrar, tror jag, om vi normalkonservativa och sunt förnuftiga människor som ifrågasätter PK-isternas världsbild och anspråk på godhet egentligen kan försvara uppfattningen, exempelvis, att invandringen bör begränsas. ”Jag vet faktiskt inte”, säger Richard. ”Om någon har några goda idéer får de gärna dela med sig. Här behövs adekvat moteld.”

Jag har adekvat moteld. Jag tillhör en generation som fick uppleva det svenska värderingsklimatet innan PK-ismens första frön slog rot på sextiotalet. Det är mycket märkvärdigt att det finns människor, jag i det här fallet, som fortfarande kan vittna om hur livet kändes i den andliga atmosfär som skapade det svenska välstånds- och välfärdsundret.

Under de senaste åren, kanske decennierna, har det börjat sprida sig vad jag anser vara en falsk bild av vad den gamla svenska tilliten, som faktiskt fanns, egentligen innebar. Numera verkar folk föreställa sig att det låg i den svenska folksjälen att villkorslöst tro gott om alla människor. Så var det inte. Visserligen kunde man, i varje fall på landet, lämna hemmet olåst eller med nyckeln under dörrmattan, men det betyder inte att svenskarna på den tiden var idioter som fortsatte att lämna dörren olåst efter det första inbrottet. Den tillit som fanns var mycket skör och framför allt villkorad av att alla andra uppförde sig enligt tillitens förväntningar.

I själva verket var tillitens samhälle ett strängt samhälle. Det tålde inga avvikelser. Det förlät inte gärna utan den som en gång misslyckats med att uppfylla tillitens krav kunde bli brännmärkt för livet genom att få ett rykte. ”Jojo, den där spolingen kan jag inte anställa i min målerifirma, det var väl han som gjorde inbrott hos handlarns för tio år sedan?”

Basen för tilliten var ett samhälle där medborgarna bevakade och tuktade varandra. Min folkskolelärarinna fröken Laura inskärpte ofta hederlighetens betydelse. Minsta överträdelse var ett omen om framtida grövre brottslighet: ”Det börjar med en knappnål och slutar med en silverskål.”

Det framgångsrika Sverige hade tillit men inte överseende och inte så mycket förlåtelse heller. Redan i Eddan slår fast att ”ett vet jag som aldrig dör, domen över död man”. Det framgångsrika Sverige hade en pliktmoral, inte en godhetsmoral. Att folk kunde unna sig lyxen att slippa låsa ytterdörren och den ytterligare lyxen att lita mer på ett handslag än på ett tjockt affärskontrakt som formulerats av dyra advokater berodde inte på några godhetsgener utan på att det fanns en stabil värderingsgrund av troligen religiösa värderingar om plikter och skyldigheter. ”Det sitter en liten Luther på min axel” var ett vanligt uttryck när folk skulle förklara varför de följde ett strängt moraliskt regelverk.

Mitt budskap är således att den goda svenska tillitskulturen var motsatsen till vad PK-isterna tror när de ger straffmängdrabatter till ungdomsbrottslingar och permanenta uppehållstillstånd till sannolikt livslånga socialfall. Sådant hade aldrig accepterats i min ungdoms Sverige.

Så varifrån kommer den här felaktiga tolkningen av de traditionella svenska värderingarna? Jag kan inte komma på någon annan förklaring än den gamla vanliga: för att etablera sig som det svenska samhällets dominerande kraft behövde politikerväldet och det välfärdsindustriella komplexet en människosyn och ett värderingspaket som passade deras syften. Det välfärdsindustriella komplexet ville inte att dess klienter skulle dömas efter svenska folkets värderingar – eftersom det hade smittat av sig på komplexet självt – och uppfann därför en fåraktigt förlåtande människosyn. Så skapades en ideologi som går på tvärs emot både den mänskliga naturen och svenska folkets historiska erfarenheter. Med oslagbar fräckhet hävdar sedan PK-isterna att deras egennyttiga teorier inte bara bär godhetens stämpel utan också utgör hemligheten bakom Sveriges tidigare framgångar.

PK-ismens variant av godheten och tilltron har aldrig varit svenska folkets. Det räcker med ett enda pregnant exempel för att illustrera den tesen: det famösa och eniga riksdagsbeslutet om mångkultur enligt proposition 1975:26. Tanken att invandrare till Sverige skulle ges statligt stöd för att skapa sina egna kulturella enklaver i vårt land – ”att de bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten” – hade aldrig fått något fäste i min barndoms svenska föreställningsvärld. Den tanken är helt och hållet en produkt från politikerväldet och dess samarbetspartners.