Människor har alltid förstått att när ödet har något omvälvande och troligen skrämmande i sinnet så märks det genom naturkatastrofer eller kometer eller andra ovanliga himlatecken. Evangelisten Lukas förklarar i sitt tjugoförsta kapitel att den kanske största händelsen av alla, Jesu återkomst, kommer att förebådas av de förskräckligaste olyckor och väderhändelser:

Det skall bli stora jordbävningar och svält och pest på den ena platsen efter den andra. Fasansfulla ting och stora tecken skall visa sig från himlen.

Än idag är människor besatta av dramatiska väderutbrott. Svenska Dagbladet har en ständigt exalterad klimatsvärmande miljöreporter som heter Peter Alestig. Nu har Alestig hittat en tysk klimatolog med piercingmärla genom ena ögonbrynet som heter Friederike Otto. Otto är världsberömdare än jag anade. Herr Google ger henne 2 190 000 träffar. Hon har kommit på att klimatet inte, som många tror, är något som kommer i framtiden utan finns redan här och nu – as we speak! Hon ogillar värmeböljor. ”Medier har länge skildrat värmeböljor med glada människor på stränder, men värmeböljor är i själva verket mördare”, förklarar hon. Hon tycker särskilt illa om värmeböljan som drabbade Sibirien i somras. Det var 38 grader i Verchojansk, högsta temperatur någonsin norr om polcirkeln.

Här blir det djupsinnigt. Alestig skriver: ”När hon och hennes kollegor studerade värmeböljan hände också något som aldrig hänt tidigare. De kunde inte ge ett svar.” Två osannolika händelser på varandra! Både värmerekord i Verchojansk och att Ottos gäng inte begrep. Hur sannolikt är det? ”Vi konstaterade att den [oklart vilken, kanske värmeböljan; PE:s anmärkning] gjordes minst 600 gånger mer sannolik… Den kan ha varit 600 gånger mer sannolik eller 8 000 gånger mer sannolik.”

Otto vill inte arbeta på det trista vetenskapliga sättet med att kollegor ska kontrollera varandras rön ty de tar alldeles för lång tid. Vetenskapens hårda, skrämmande fakta ska ut direkt för annars kan folk tröttna. Vem skulle minnas sommaren i Verchojansk annat som en behaglig händelse när månaderna gick? Och det är klart att om man som Otto kommit på att en viss väderhändelse som faktiskt inträffat är 600 till 8 000 gånger mer sannolik än en annan väderhändelse som inte inträffat så vill man publicera den heta nyheten direkt i stället för att tjafsa med en massa vetenskapare.

Jag kommer osökt att tänka Vädersolstavlan (bilden) som på sin tid orsakade svåra väderrelaterade debatter och konflikter mellan människor. Tavlan målades 1535 och hänger i Storkyrkan i Stockholm. Den avbildar det dåtida Stockholm inklusive de väderfenomen i form av himlaringar som enligt texten på tavlan ”Tiughunde daghen i aprlis måna sijntes i Stocholm på himmeln sådana tekn så nær i från siv in til nio förmidda”.

Redan på den tiden insåg människorna att väderhändelser inte bara var väderhändelser utan att gömde en förborgad sanning som det ankom på ett prästerskap att utröna. Ett av de viktigaste politiska skeendena var att den nye svenske kungen, renässansfursten Gustav Vasa, en tydlig alfahanne, tänkte förstatliga den rika svenska påvekyrkan (en innovation som sedermera repeterades av andra europeiska kungar). Denna socialisering av kyrkan och dess egendomar, som kungen ville göra av girighet och maktlystnad å den begynnande svenska statens vägnar, kunde inte verkställas utan stöd från svenska präster som vänt sig bort från påven och anammat Luthers revolutionära läror. Men medan de svenska lutheranska prästerna gärna slapp undan påven och hans anhang ville de inte hamna ur askan i elden genom att kungen tog kommandot över kyrkan och styrde över kyrkans rika kassa och över prästtillsättningarna. Här blev det en långvarig maktkamp som kungen så småningom vann men under tiden ledde till att flera uppstudsiga lutheraner avrättades.

En lutheransk präst som ledde motståndet mot Gustav Vasas maktambitioner var Olaus Petri, född Olof Pettersson och av enkelt stånd, tidigare upphöjd till hyllad Storkyrkopredikant av kungen men sedermera vid ett eller flera tillfällen dödsdömd och benådad.

Samhällsdebatten handlade till stor del om vädret eller närmare bestämt vad Gud hade menat med Vädersolarna. Petri, som hade hjälpt kungen att bli av med påven ansåg det okristligt att kungen skulle styra kyrkan och misstänkte att de oroväckande himlatecknen var en Guds varning till kungen. Petri hämtade inspiration från Uppenbarelseboken som är full av vitglödgade hotelser mot hundar, trollkarlar, otuktiga, dråpare, avgudadyrkare och andra som går emot Herrens ord. Petri antydde att kungen var en sådan vilket syntes på himlavalvet.

Men Petri var samtidigt en balanserad och rättskaffens karl som skrev psalmer, dramer och hederliga domarregler där han manar till eftertänksamhet och rekommenderade ett öppet sinnelag. Han var därför inte riktigt säker på hur han skulle tolka Vädersolarna. På sensommaren 1535 predikade han för stockholmarna att allt var tvetydigt eftersom det fanns två slags omen: sådana som skapats av Gud för att varna människorna för Djävulen och sådana som skapats av Djävulen för att med list locka människorna från Gud.

Det är klart att den ilsket beslutsamme Gustav Vasa vann kampen mot sådana balanserade vingelpettrar. Kungen menade att vädersolarna inte alls hade någon högre betydelse, de bara funnits där och sedan försvunnit utan några följder. Enligt honom hade det inte skett något annat än ett förräderi från sådana som hans myntmästare Anders Hansson som försökt bedra honom med falskt mynt och därför skulle avrättas. Så var det klart med den naturkatastrofen.

Med detta vill jag påpeka att det utan jämförelser i övrigt egentligen ligger politik bakom många upphetsade kontroverser om sådant som värmeböljor och andra tecken i skyn. Folk har alltid velat tolka in en högre mening i vad som sker i naturen. Så även i våra dagar.