Det finns troligen inget säkrare sätt att bryta ned en människas mentala balans och göra henne vansinnig än att systematiskt förneka vad hon upptäcker med sina sinnen och de slutsatser hon därav förmår dra. Tänk dig att du sitter i en diskussion med ett halvdussin personer som alla, visar det sig, menar att ett plus ett blir tre. Deras fasta övertygelse går inte att rubba. Dårar, tänker du, och går ut för att träffa några vanliga, rättänkande människor varvid det visar sig att alla på samma uppriktiga sätt förklarar att ett plus ett faktiskt blir tre. Det är väl självklart, säger de och ler lite mot varandra som för att beklaga din förstockelse.

Jag har fått för mig att skolans huvuduppgift är att ge barn och ungdomar intellektuella verktyg som gör att de lättare ska kunna förkovra sina mest användbara individuella egenskaper och därmed ta sig fram i tillvaron och göra så mycket nytta för sig själva och för andra människor som det bara går. De ska kort sagt lära sig saker och eftersom lärotiden är begränsad så är det viktigt att inlärningen sker på effektivast möjliga sätt.

I pedagogiska diskussioner utgår man ofta från att elevers inlärning består i någon sorts överföring av kunskaper och färdigheter från en lärare. Elevens hjärna är som ett batteri som laddas med kablar från lärarens hjärna. Men jag har upptäckt att det inte går till på det viset. Läraren kan egentligen inte lära eleven någonting. Däremot kan läraren vara en förebild. Försök att svinga klubban som jag, säger golfläraren till sin elev, så kommer du kanske att själv upptäcka den riktiga golfsvingens natur i din egen kropp (eller så kanske, som i mitt fall, du inte gör det). Eller så kanske läraren ger eleven ett tips om att Hallands floder kan memoreras med hjälp av ramsan ”laga ni, äta vi” vilket eleven kanske skulle kunna fundera ut på egen hand men först då efter en hel del besvär.

Av detta kan man lära sig att inlärningen har två komponenter, dels lärarens samtal och förklaringar, dels elevens idoga övning och träning på egen hand. Kanske är den senare komponenten till och med viktigare än den förra, men den frågan behandlas först i pedagogikens högre kurser.

Övnings- och träningsmomentet upplevs ibland som lite tråkigt vilket är ett aber för inlärningen. Naturen har emellertid inrättat ett verksamt motmedel mot övningslättja. Medlet kallas ”peer group” eller ”kompisgäng”. Om du vill veta hur trettonåriga killar lär sig jibbing (akrobatskidåkning) eller skateboard så kan det studeras i skidbackar eller i parker. Trettonåringarna bildar grupper och lär av varandra och lyckas tillsammans utveckla sina konster. För att det ska vara kul för alla trettonåringarna bör grupperna vara rimligt homogena i bemärkelsen att alla har ungefär samma kompetens i den genre övningen gäller, alltså jibbing eller skateboard (eller, som du nog redan kommit på, fysik eller spanska). Då kan trettonåringarna utmana och egga varandra till alltmer avancerade stordåd. Inlärningen har förvandlats till tävlan. Tävlan är kul om man befinner sig i rätt liga. Med skolan korrekt organiserad finns det en rätt liga för envar.

Här gäller meritokrati. Det spelar ingen roll om du är svart eller vit, rik eller fattig, kort eller lång, sverigedemokrat eller miljöpartist, bög eller straight, det enda som räknas är om är intresserad av att göra en tresexti och raila med kompisarna i backen.

Av detta har jag dragit den självklara slutsatsen att skolklasser borde segregeras efter studiemotivation och begåvning. Bara så, tror jag, kan man skapa den tävlingsinstinkt och prestationslust som behövs för framgångsrika studier. Det är inte bra om klassen består av några som tänker bli civilingenjörer och några som är jättekassa i matte. Det vore som att sätta mig i en musikklass för blivande operasångare. Jag lär mig mer om musik om jag hamnar i gäng med andra tondöva som kanske kan sträcka sig till att försöka ta ut Gubben Noak på munspel.

Förr i tiden, när skolmyndigheterna inte hade så mycket pengar att de slapp tänka på effektivitet i inlärningen, var skolan organiserad på det sätt jag rekommenderar. Eleverna sållades efter sina individuella förmågor så att alla hela tiden kunde verka på toppen av sin personliga kompetens. Åtminstone tror jag att detta var syftet.

Men att föreslå detta är ungefär som att säga ”1 + 1 = 2” till ”1 + 1 = 3”-sällskapet. Det sällskapet anser inte att min uppfattning och de föregående årtusendenas pedagogiska erfarenheter längre gäller eftersom de inte är likvärdiga. Likvärdig blir skolan först, menar sällskapet, när klassens elever har så lite gemensam kompetens som möjligt. I stället för att föra samman idrottsbegåvningarna så att de kan öva sin skicklighet tillsammans kräver likvärdigheten att kommunen upphandlar en skolbuss som kör höjdhopparna och ishockeyspelarna till separata klasser så långt från varandra som möjligt.

Jag blir mycket riktigt vansinnig när jag lyssnar på den svenska skoldebatten (eller på nästan vilken annan politisk debatt som helst; det mesta är bortom allt förnuft, särskilt om det framförs på teve).