”För islamhatarna kan muslimer aldrig göra rätt”, skriver DN:s Erik Helmerson i en text som sjuder av den rättfärdiges indignation över andra människors ondska och illvilja.

Muslimer dras med fördomen att vara våldsbenägna och odemokratiska. Så hur manifestera sin åsikt på ett så ickevåldsamt och demokratiskt sätt som möjligt? Kanske genom att bedja och dela ut flygblad utanför en ambassad? I en tillståndsgiven demonstration?

Han pratar naturligtvis om den demonstration som ägde rum utanför Frankrikes ambassad för en liten tid sedan. En demonstration där muslimer boende i Sverige protesterade mot Macrons åtgärder mot muslimsk extremism och terror och där de också framställde krav på inskränkningar i yttrandefriheten.

Erik Helmerson kallar det hela för ”en muslimsk bönedemonstration”. Och de som oroar sig för budskapet i denna mysiga lilla get-together avfärdar han kategoriskt som ”islamhatare”. Som om den, som ifrågasätter demonstranternas syn på demokrati, per automatik skulle vara hatisk.

Jo, tjena.

Erik Helmerson försäkrar förstås att han anser att kraven som framfördes vid ambassaden var ”förkastliga”. Samtidigt får man ju faktiskt tycka som demonstranterna, förklarar han, och man får också uttrycka det med en fredlig demonstration. Men är man muslim har man liksom alla emot sig i otäcka, hatiska Sverige:

”Som muslim i Sverige är det svårt att göra rätt. Nix – folk blir ändå vansinniga. ”De blockerade gatan!” Varför ilskan? För att det handlar om muslimer. Jag har svårt att hitta en annan förklaring. Visst, åsikterna var uppåt väggarna, men i Stockholm demonstreras varje helg i alla tänkbara bisarra ämnen. Ingen bryr sig.” skriver han.

Ungefär som om en demonstration mot yttrandefrihet och för hädelselagar kan jämföras med någon annan demonstration överhuvudtaget.

Det där tror han naturligtvis inte på själv. Han gör sig helt enkelt dummare än han är, för det är klart att Helmerson fattar precis varför folk reagerar som de gör. Att det inte alls handlar om ”islamhat” utan om en fullkomligt sund oro för de strömningar som sprids av muslimer med de här åsikterna och en minst lika sund oro för att politiker och myndigheter, i missriktad välvilja, ska börja tillgodose sådana här krav i sin iver att stryka religiösa minoriteter medhårs.

Det är dessutom en oro som en ledarskribent på landets största tidning rimligen borde dela, särskilt som vi har en statsminister som öppet deklarerat att han aldrig kommer att kritisera religionen islam. Det är ju som bäddat för religiös särbehandling.

Att detta inte bekymrar Helmerson är betydligt mer bekymmersamt än att människor uttrycker avsky och oro för demonstrationer mot det demokratiska samhället.

”Demonstrationsfriheten är en vacker sak med Sverige, lika värd att bevara som religions- och yttrandefriheten. Och den gäller inte mindre för muslimer än för någon annan.” avslutar Helmerson uppfostrande.

Det tyckte han dock inte när Rasmus Paludan ville bränna en koran. Han ville visserligen inte förbjuda handlingen, men gjorde helt klart att han ansåg den vara ett ”elände”. Inga fina ord om att demonstrationsfriheten var ”en vacker sak” då inte. Han såg dessutom till att tvärsäkert sprida budskapet att det rörde sig om hets mot folkgrupp. På Twitter skrev han:

”Ser på flera håll folk hävda att koranskändning inte kan vara hets mot folkgrupp eftersom islam inte är en sådan. Men lagen förbjuder alltså missaktning ”med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning”.

Bara det faktum att han så lättvindigt använder begreppet ”koranskändning” får varningsklockorna att ringa. Vilka preferenser och lojaliteter har man när man utan reflektion anammar ett begrepp som används för att framhäva att en specifik religion har företräde framför det sekulära samhället?

En av kommentarerna han fick löd:

Varför talar alla om hur hemsk Koran bränningen var och inte om det som var det riktigt hemska. Vi har muslimer som anser sig ha rätt att anfalla polisen när någon bränner en koran. Hur kan det ha blivit så fel att dessa människor tror att detta är tillåtet i Sverige?

Ja, varför? Det är något den gode ledarskribenten borde ta sig en rejäl funderare på, istället för att avfärda människor som ”islamhatare”.