Winston Churchill är en person som kunde ifrågasättas före andra världskriget men knappast efter. Ändå ställer jag mig undrande till ett av hans mest hyllade påståenden, nämligen att demokratin är det sämsta statsskicket om man bortser från alla de andra. Det jag hänger upp mig på är den troligen underliggande föreställningen att länder eller samhällen kan shoppa runt efter statsskick ungefär som när bilköparen väljer mellan Honda, BMW, Volvo och Chevrolet. Man kollar hur de funkar och fattar sitt beslut.

Jag ser bilden framför mig. Några hövdingar träffas och resonerar vilket statsskick de ska införa. Den ene säger att han tror det blir bäst med oligarki där de rika bestämmer eftersom de rika har blivit rika för att de är dugliga och dugligt folk är en bristvara. Den andre menar att aristokrati vore bättre eftersom adliga människor har förädlats genom generationer och därför är bäst på att styra. En tredje hövding skakar på huvudet och säger till sina kollegor att de inte tycks fatta någonting. Vet de inte vilka råa och okunniga bestar det finns bland befolkningen? Ett land som vårt, säger han, måste ha diktatur för att hålla avskummet i schack. En sådan som Saddam Hussein skulle vi ha. Eller Muamar Ghadafi.

Den fjärde hövdingen är en stor beundrare av Winston Churchill. Han förklarar för de andra att en klarsyntare människa än Churchill aldrig har funnits vilket bevisas av att han vann andra världskriget. Churchill hade vägt alla statsskick och funnit dem dåliga men demokratin ändå ett snäpp bättre. Det rådet borde man följa.

Så går det naturligtvis inte till i verkligheten. Det går inte att välja och vraka mellan olika statsskick som om de varit varor utställda på sina hyllor till allmänt beskådande för eventuellt köp. Statsskick har åldriga, vindlande rötter och påverkas av fler faktorer än jag kan räkna upp men framför allt av mentaliteten hos det folk som ska ha statsskicket.

När en allians av länder under ledning av USA år 2003 anföll Irak var den rådande uppfattningen bland många av världens ledande personer (också hos mig måste jag skamset erkänna) att man genom en internationell aktion kunde införa demokrati. Landets diktator skulle avlägsnas och demokrati därefter uppstå så att det äntligen kunde bli lugn och ekonomisk tillväxt i nationen. Sedan kunde det irakiska folket andas ut och i fredliga former styra sitt lands framtid. Sådana som George W. Bush och hans högutbildade och begåvade medhjälpare trodde faktiskt så (och, som sagt, även jag). Idén var att statsskick är något man väljer och om man väljer rätt så går det bra.

Gissa om tillvaron har gett dessa tänkare (och mig) en läxa! Det blev bara värre i Irak när man skulle införa demokrati. För att inskärpa att demokrati inte uppstår bara för att en diktator avlägsnas skapade Historien ett nytt kaos när Libyens diktator Muamar Ghadafi – av ungefär samma internationella allians som i Irak – skulle undanskaffas för att bereda plats åt demokratin. Våldet och lidandet pågår fortfarande.

Demokratin, har vi nu i bästa fall börjat begripa, är en ömtålig planta som inte gror i alla jordar. Om inte jordmånen är den rätta är den lika omöjlig att inplantera som en orkidé på kalfjället. Demokratin ställer mycket höga krav på myllan för att vara villig att rota sig och blomstra.

Till exempel kräver demokratin av folk att de ska kunna fatta gemensamma beslut eller åtminstone uthärda att leva med beslut som går dem emot utan att genast börja planera hämndaktioner. De måste ha respekt för äganderätten så att de inte får för sig att skinna sin nästa bara för att de har hamnat i en maktposition. De måste tåla att andra människor ska få säga sin mening, även meningar de ogillar, för hur ska man annars förhindra att det jäser illvilja hos dem som förhindras att prata?

Någon kanske invänder att man inte kan särskilja toleransen, lagligheten, rättsstaten, äganderätten och yttrandefriheten från demokratin eftersom de är en del av det demokratiska paketet på samma sätt som rösträtten. Jag menar att ett sådant resonemang uttrycker precis det enfaldiga tänkande som vägledde George W. Bush när han skulle införa demokratin i Irak. Att tillverka valurnor och utbilda rösträknare och ställa folk på led för att de ska lägga lappar i urnorna går väl bra men om folket saknar de mentala förutsättningarna för ett demokratiskt beteende blir det bara pannkaka, vilket det blev.

Av detta kan man dra minst två betydelsefulla slutsatser. Den första är att civilisationen i bemärkelsen respekten för demokratins värderingar föregår själva demokratin i bemärkelsen folks rätt att utse ombud till en beslutande församling. I västerlandets fall tog det sekler att bygga det civiliserade beteende hos människorna som gjorde dem mogna att försöka styra sitt land. Eller började det med Magna Charta år 1215? Av det kan man förstå att alla kulturer inte är lika bra på att inrätta demokrati. Det krävs de där århundradena – eller hur lång tid det nu tar – av mentala förberedelser för att demokratin ska välja att nederstiga till jorden och fläckvis rota sig.

Den andra slutsatsen är att demokratin inte är säkrad för all framtid bara för att den en gång installerats. Den må tåla en del misshandel men det folk som slarvar med de grundläggande principerna gör det på egen risk. Det svenska politikerväldet är ute på farliga vägar exempelvis när det dagtingar med likheten inför lagen genom att i identitetspolitiskt nit inrätta särbehandlingar, kvoteringar och kompensatoriska åtgärder om härskarna inte är nöjda med utfallet av medborgarnas eget beteende. Det undergräver också demokratin när överheten och dess media småljuger och undanhåller fakta om sådant som invandring och kriminalitet och låtsas som om välkända självklarheter kommit som överraskningar (”vi har varit naiva” och ”vi såg det inte komma” och ”det är oacceptabelt”).