Richard Sörman skrev nyligen en tänkvärd text om relationen mellan djur, till exempel vargar och vildsvin, och människor, till exempel bönder, som får sina får rivna och trädgårdar uppbökade av sådana djur. Richard menade att vi människor måste sluta låta djuren domptera oss. Så här avslutade han krönikan:

Vissa djur konkurrerar med människan om hennes livsutrymme. Om vi ska kunna ta landsbygden i besittning… och i lugn och ro ägna oss åt jakt och jordbruk behöver vi trycka tillbaka vissa djurarter. I vilken omfattning detta ska ske kan inte jag avgöra. Det viktiga är att vi inte börjar förbjuda oss själva att vara herrar i vårt eget hus. Vi ska inte ge tillbaka vår värld till de vilda djuren, som viltforskaren i Aktuellt föreslog. Vi ska vidmakthålla den avgörande skillnad vi alltid gjort mellan djur och människor. Vi ska tillåta oss att trycka tillbaka de djur vars närvaro faktiskt begränsar vår frihet och försvårar vår tillvaro. Vill vi undvika att leva i ett ständigt och ohanterligt kaos måste vi tillåta oss själva att upprätthålla vår egen ordning.

Jag säger inte emot. Skadedjur ska hållas kort. Men som den cyniker och pedant jag är vill jag bara påminna om att det numera inte är vargen och grisen som är människans fiender även om det är sådana djur som orsakar skadegörelse i markerna.

En gång i tiden kunde människan faktiskt skylla på vargen. Vargen bebodde skogen, tog husdjuren när det passade och var allmänt hotfull mot människor, lite som baciller och virus fortfarande är idag. För några hundra år sedan skojade man lika lite med rovdjur som man skojar med virus idag.

Men att svenska bönder och skogsmänniskor inte håller sina domäner varg- och grisfria beror inte längre att de kanske inte rår på djuren utan på djurkramande miljöpartister och andra djurrättsaktivister som infiltrerat myndigheter och politiska församlingar. Om det inte varit för dessa aktivister så hade vargrivna får, vildsvinsbökade trädgårdar och utsläppta minkar inte förekommit på länge.

Kampen står alltså inte mellan människor och djur utan mellan en undergrupp av den nettoskattebetalande medelklassen, nämligen bönder och annat folk som gillar att uppehålla sig i skog och mark, och en undergrupp av dessas PK-istiska huvudmotståndare, nämligen olika slags djurrättsaktivister med statlig sysselsättning inom exempelvis länsstyrelserna och Naturvårdsverket och en stor kontingent likaledes statsfinansierade aktivister i miljöorienterade påtryckarföreningar, till exempel militanta djurrättsivrare, samt, naturligtvis, det PK-istiska ledarskapet i regeringen (plus fjortisar som tycker att vargar är gulliga).

Det här visste du förstås redan så ursäkta om jag fäktar med pekpinnen i onödan. Egentligen skriver jag det bara till min egen uppbyggelse. Jag blir alltmer övertygad om att ett samhälles sociala huvudmotsättning uppträder i alla samhällets skrymslen och att om man studerar även de obetydligaste händelser så visar de sig vara reflektioner av samma grundläggande konflikt ungefär som att alla kroppens celler har samma DNA (om jag har fattat rätt).

Den ideologiska huvudmotsättningen i Sverige idag står mellan PK-ister och suntförnuftare.