Här beskriver jag hur förståelsens och eftergivenhetens politik alltid leder till fascismens seger. Pacifisten ger sig inte förrän han har fått sin  diktator. Den insikten hade utvecklingen före och under andra världskriget givit Georg Orwell. 

Fortfarande gäller samma villkor. Den som inte står upp för sina värden, därför att han tror att små, taktiska eftergifter skall lugna och tillfredsställa motståndaren kommer att förlora sin värdighet och ändå tvingas ända till det fullständiga nederlaget.  

Vi har samma val som Churchill och Chamberlain hade. 

I Frankrike går man Churchills väg. Man står upp för sina värden, trots att det hittills kostat många dödsoffer och skadade i islamistiska attentat. 

I Sverige har varje regering hittills valt att gå Chamberlains väg, genom att göra eftergifter som kan bli groteskt extrema. 

P4 Jönköping  har berättat att en kvinna dömts till 40 dagsböter samt 5 000 kronor i skadestånd för att ha förolämpat en kvinnlig anställd på ett apotek. Detta skulle ha skett när kvinnan tyckte att den anställda hade en ful slöja och samtidigt undrat om någon tvingat henne att bära den. 

Gång efter annan döms äldre människor därför att de i diskussioner på nätet använder sig av ett gammalt hederligt ord: neger. De döms för hets mot folkgrupp. Aldrig har någon som kallat en svensk för något mycket nedsättande dömts. 

Lärare törs inte tala om Förintelsen därför att judar då framställs som offer. Och den lärare som själv avslöjas som jude kan omöjligen arbeta i muslimtäta områden. 

Allt detta tillåts, allt denna feghet framställs som något slags klokskap, som en politik för samförstånd och endräkt. 

Det är eftergifter inför ondskan, helt enkelt. Det är att låta kränktheten bli ett effektivt medel för främst muslimer, men också andra minoriteter, att kräva förändring, att förbättra sina villkor på majoritetens, svenskarnas bekostnad. 

Det är fegt, orättvist och kontraproduktivt. Varje eftergift kommer att leda till en ny. Saarland och Sudetenland räckte inte för Hitler, inte heller Tjeckoslovakien. Det krig som kunnat stoppas om England och Frankrike från början gjort motstånd kom, och de och alla andra fick betala dyrt för dessa eftergifter.   

Jag ville att min text om eftergivenhetens, Chamberlains politik skulle illustreras med Muhammedkarikatyrer. Det vore ett sätt att understryka att vi står fast vid våra värden, också yttrandefriheten. Men så blev det inte. Den gamla klokskapen, det vill säga eftergivenheten, fick bestämma.  

Det tyckte många var klokt. 

Det är Frankrike som får försvara våra värden – och betala priset. Borde vi inte skämmas?