DENNA DAG I SVENSK HISTORIA Saab 35 Draken, som flög första gången den 25 oktober 1955, är ett enmotorigt svenskt jaktflygplan med dubbel deltavinge som utvecklades av Saab AB. Flygplanet var det första riktiga överljudsflygplanet att se tjänst i Västeuropa och kom att brukas militärt i över 40 år bland fyra europeiska länder.

Draken var ursprungligen utvecklad som ett höghöjdsjaktplan men kom att på grund av sin konfiguration även att bli ett effektivt jaktflygplan på lägre höjder.

Omkring år 1950 insåg Sverige att man behövde ett jaktplan som kunde genskjuta de nya kärnvapenbestyckade bombplanen. Flygplanet skulle vara utrustat med radar och det skulle vara kapabelt att flyga snabbare än ljudet. Dessutom skulle det ha en mycket bra stigförmåga, lång räckvidd, uthållighet samt förmåga att bära de vapen som krävdes för uppdraget. Därtill skulle flygplanet ha möjlighet att starta och landa på vägbaser, vilket var standard för det svenska flygvapnet. Chefskonstruktör för projektet blev Erik Bratt.

Utdrag ur artikeln ”Svenskt överljudsjaktplan” (Teknisk tidskrift. Årgång 1956. 17/1 1956):

En prototyp av det deltavingade jaktplanet J 35 ”Draken” gjorde den 25 oktober 1955 sin första flygning från Saabs flygfält i Linköping. Flygplanet är konstruerat och byggt av Saab på beställning av K. Flygförvaltningen och avsikten är att det skall tillföras flygvapnet som ersättare för J 29 ”Flygande tunnan” (Tekn. T. 1951 s. 625).

Flygplanet är ensitsigt och utformat så att det i planflykt skall kunna nå betydligt över ljudhastigheten. För detta ändamål har valts en tunn vinge av ”dubbel delta”-form, fig. 1. Denna i högsta grad okonventionella planform har under de senaste åren utvecklats helt inom Sverige genom ett intensivt forskningsarbete omfattande bl.a. flygprov med det likformiga försöksflygplanet Saab-210 (Tekn. T. 1952 s. 82, 686), som gjorde sin första flygning i januari 1952. Deltaformen och speciellt dess ”dubbla” variant medger relativt stort utrymme för utrustning och bränsle i förening med låg vikt och litet luftmotstånd vid överljud-fart. Flygplanet har normal fena, även den av deltaform, men saknar stabilisator. I stället är bakkantrodren på vingen utförda som kombinerade höjd- och skevroder. Föraren manövrerar rodren med hjälp av servomotorer utan kraftåterföring, varför spak- och pedalkrafter är helt syntetiska.

Fortsätt läs artikeln här