Häromkvällen såg jag en flera år gammal dokumentär om tyskerunger. Sedan har den försvunnit. Jag hittade bara en liten stump på Youtube.

Programmet berättade hur ca 10 000 barn med en tysk far ofta utsattes för livslångt lidande. Den norska regeringen försökte bli av med dem genom att deportera dem först till Tyskland – där de förstås skulle ha farit mycket illa i den första efterkrigstidens nöd och kaos. Det lyckades det norska Röda Korset förhindra. Därefter ville regeringen dumpa dem i Australien, som hade en delegation i Norge för att försöka rekrytera nya medborgare. Den sade också nej. Man ville ha arbetskraft, inte fler munnar att mätta. Efter ytterligare försök gav man upp. Man tvangs behålla mödrar och barn.

Dessa fullständigt oskyldiga barn – om nu överhuvud något brott begåtts, hur skulle man kunna undgå förbindelser mellan ockupanterna och de ockuperade? – utsattes ofta för svåra trakasserier och rena brott.

En man berättade om tiden på barnhemmet och hur män från omgivningen kom och hämtade ett offer, lämnade det tillbaka så svårt utnyttjat att det hade svårt att gå, för att därefter ta sig ett nytt offer – allt förstås med ledningens goda minne.  En kvinna berättade om hur hon bespottades inte bara som barn, utan långt upp i åren, femtio år efter krigsslutet. Hon hade en manlig vän som, efter att under årtionden ha förföljts, sade att han inte längre orkade vara tyskerunge, och tog sitt liv.

Många barn placerades ut på bondgårdar där de fick dra sig fram som små slavarbetare.

Hur kunde allt detta ske?

En kvinna hade en förklaring: Min far var en god man, men han hade samma uniform som plågoandarna. Alla sågs som onda. Alla hatades. Och, vilket är förfärligt, hatet flyttades över på kvinnorna och barnen.

Ungefär samtidigt såg jag ett inslag med en förtvivlad imam. Med darrande röst vädjar han om att regeringen skall förbjuda islamismen, och han försvarar yttrandefriheten och det franska samhället som gett dem, också de som tror på Allah, allt.

Jag har inte mycket till övers för islam, eller den kultur som utvecklats i länder där majoriteten säger sig ha denna tro, eller, som jag ser det, vanföreställning.

Jag är övertygad om att denna föreställning och kultur förklarar mycket av de muslimska ländernas och dess invånares efterblivenhet.

Det är svårt att inte med misstro och avoghet betrakta allt muslimskt, men vi, jag, måste besinna oss. Vi får inte göra om det norska misstaget: att behandla också fullständigt oskyldiga människor som onda, bara därför att de råkat födas in i en eländig kultur.

Det var bara det.