ANDERS LEION: Förnekelsens politik 

Pappa, född 1905, tidigt faderlös och tvungen att arbeta vid sidan av skolan, kunde ändå ha en utvecklande fritid.  Han ägnade sig bland annat åt att bygga kanot och vara ute på äventyr med den. Kanoten var gjord av duk spänd på träspant. Han och några kamrater tog sig en bit ut i Östersjön. På en ö utanför Umeå hade de tillgång till en stuga, en enkel, oisolerad plankbyggnad. För dem dög den gott. Jag har sett foton därifrån. Det syns tydligt att de var ordentligt berusade. 

Tjugutalet var en gyllene tid för spritsmugglingen. Det var lätt för dem att komma i kontakt med smugglare, inte bara för att köpa till sig själva utan också för att hjälpa till med smugglingen och tjäna en slant. 

Den svåraste delen av smugglingen var den sista biten på land, in i staden. De kom på ett sätt som höll i några år, innan det avslöjades.  

Televerket satte upp stolpar och drog kabel i staden. De gömde dunkarna under stolplasset och kunde obehindrat lasta av inne i staden. 

Den här verksamheten fick ett tvärt slut. Pappa träffade sin blivande fru, min mor, och kände sig tvungen att bli helnykterist. 

1922 hölls en folkomröstning om alkoholförbud. Lyckligtvis förlorade förbudssidan. I USA – och på andra håll – blev det däremot förbud. Förbudet ledde till en våldsam ökning av brottsligheten. 

Men politiken i Sverige förblev ändå så restriktiv att det länge fanns utrymme för en stor, svart marknad grundad på smuggling och hembränning. Ändå hade politiken god effekt.  

På femtiotalet, när motboken avskaffades, var den genomsnittliga alkoholkonsumtionen ca 4 liter per person, i dag ligger den på ungefär 8 efter att länge legat högre. Den verkar också vara på nedgång hos de yngre generationerna. 

Visserligen diskuteras alkoholpolitiken då och då, men i stort sett verkar både allmänhet och politiker tycka att man kommit till en ganska lyckad avvägning mellan frihet och kontroll. Några smuggelkungar finns inte längre, och hembränningen verkar inte heller vara särskilt utbredd. Ändå leder naturligtvis konsumtionen till medicinska och andra skador. Väsentligt är att politiken – i motsats till den som fördes till exempel i USunder förbudstiden – inte ger utrymme för den organiserade brottsligheten att finansiera sig genom olika verksamheter på den svarta marknaden.  

Helt annorlunda är narkotikapolitiken utformad. Den syftar till ett narkotikafritt samhälle – även om ingen längre tror på möjligheten att skapa och vidmakthålla ett sådant. Under senare år har en allt bittrare diskussion förts om den höga dödlighet som den svenska politiken medför, jämfört med andra länder. Man jämför ofta Sveriges politik med den som förs i Portugal. 

Hur skall man värdera den svenska drogpolitiken och den diskussion som förs om den? 

Arvet efter Nils Bejerot (bilden) väger fortfarande tungt. Trots att uppgiften blir allt omöjligare finns fortfarande visionen om ett narkotikafritt samhälle, även om ingen längre öppet hänvisar till denna. Motsättningen mellan vision och verklighet löses – här liksom alltid i Sverige – genom att verkligheten till stor del förtigs och förnekas.   

Konstigt nog diskuteras nästan aldrig den kanske största, negativa följden av den förda narkotikapolitiken: Smuggling, men framförallt försäljning till konsumenterna, handhas främst av grupper från invandrargettona: ”Även svensk polis konstaterar att narkotika, och i synnerhet cannabis,”…har stor betydelse i den lokala handeln i utsatta områden och utgör ofta en basinkomst för de kriminella aktörerna där” (Polismyndigheten 2017). Att cannabis spelar en central roll i lokala kriminella nätverk, påtalas även i en annan rapport från rättsväsendet. Där sägs att denna basinkomst också utgör en ”källa till konflikter och våldshandlingar mellan och inom nätverken” (Polismyndigheten och Tullverket 2017Ur Narkotikaprisutvecklingen i Sverige 1988–2019. C.A. N rapport 191).  

I officiella rapporter från statliga institutioner konstateras alltså det även för de flesta andra uppenbara: De kriminella grupperingarna i invandrargettona driver och finansierar sig genom narkotikahandel. 

Den ofta mycket intensiva debatten om gängkriminaliteten kopplar sällan samman skjutningar och andra uttryck för gettobrottsligheten med den helt avgörande förutsättningen för gängens verksamhet: deras narkotikahantering. Istället försöker man göra gängkrigen till personliga vendettor, som skulle handla om svartsjuka och annat sådant 

Grundläggande är i stället kriget om marknadsandelar. 

Man kan – och man kommer att i evinnerlighet – diskutera å ena sidan gängbrottsligheten och å andra sidan narkotikaförsäljningen. Så länge man inte vill se det uppenbara, att gängens makt helt är beroende av deras möjlighet att sälja olagliggjord narkotika, kommer man varken att kunna bemästra det ena eller det andra problemet. 

Ändå har historien redan lärt oss vad som behöver göras. Narkotikan måste accepteras som något ofrånkomligt. Vi måste leva med narkotikan antingen vi vill eller inte. I ett annat Sverige, nu sedan länge försvunnet, var det möjligt att hålla narkotikabruket ifrån sig, om man ville. Det var bara jazzmusiker och annat folk med täta förbindelser med miljöer utanför landets gränser, som kom i kontakt med och valde att börja använda narkotikan. Lasse Gullin är väl typexemplet. 

Alkoholpolitiken blev hanterbar, smugglarkungarna försvann, när konsumtionen blev tillgänglig utan alltför mycket regleringar. I den riktningen måste också narkotikapolitiken gå. Hur den mer konkret skall utformas måste noga övervägas. Kanske kommer man inte till en lagom avvägning mellan tillgänglighet och kontroll förrän man gjort ett antal ändringar utifrån förvärvade erfarenheter – som man gjort med alkoholpolitiken.  

Huvudinriktningen är ändå enkel: Gettonas monopol måste brytas. Det måste bli enklare, säkrare och billigare att köpa från legala källor. Vad händer då? Kommer gettobrottsligheten att försvinna? Nej, men den kommer att tvingas leva under mycket svårare villkor. Det kommer inte vara så lätt som idag att skaffa sig stora inkomster. Och därmed kommer denna brottslighets attraktionskraft att kraftigt minska. 

Men det är många år till denna insikt. Under tiden får vi leva med allt fler skjutningar, allt fler mord och allt fler dödade genom överdoser. Men hellre det, tycker politikerna, bara vi slipper erkänna verkligheten och göra något. De vet ju hur länge förnekelsens politik lyckades förtiga invandringens svåra följder. 

Anders Leion