Den samtida politiska och intellektuella diskussionen i alla länder, i varje fall i västerlandet, är mycket upptagen av ekonomiska klyftor. Det hävdas av internationella megastjärnor som Thomas Piketty att ojämlikheten ökar så att de tio procent med de högsta inkomsterna och/eller förmögenheterna ökar sin andel av de totala inkomsterna och/eller förmögenheterna medan motsatsen gäller för de exempelvis femtio procent som har det sämst. Jag har inte läst Pikettys verk men eftersom han är så världsberömd och säger samma sak som en massa andra ekonomer så antar jag att det ligger till ungefär så. Det är troligt att den ekonomiska ojämlikheten ökar.

Många tolkar detta som att den orättvisa som redan fanns har förvärrats. Det är, vad jag kan förstå, ett begripligt och kanske till och med rimligt synsätt. I det läget uppstår i samhällstyckarnas skallar frågan hur det kunnat bli på det här viset eller närmare bestämt genom vilken mekanism tio procent av befolkningen blivit utvald att besätta positioner som belönas med ökande andelar av bruttonationalprodukten. Håll med om att det är en spännande fråga! En närliggande undran är i vilken utsträckning den tydligen existerande urvalsmekanismen är så stötande att den bör ställas under politisk kontroll. (I ett politikervälde är det självklart att saken bör ställas under politisk kontroll. I ett sådant samhälle anses allt behöva ställas under mer politisk kontroll. Men jag tänker inte resonera på de premisserna utan förhålla mig mer allmänt funderande.)

Jag råkade läsa en artikel av den engelske tänkaren David Goodhart, en person som beskrivit sig själv som ”en gammal marxist från Eton”. Han är mest känd för sin tankeväckande indelning av västerlandets befolkning i ”somewheres” och ”anywheres”, alltså personer som känner sig knutna till någon viss torva på jorden och personer som anser sig kunna leva var som helst (underförstått på Södermalm i Stockholm eller motsvarande kvarter i New York, Nairobi, Paris eller Frankfurt am Main). Goodhart för ett långt resonemang om meritokratin, alltså principen att positionerna i samhället ska fördelas efter envars kompetens i stället för efter börd, hudfärg, klantillhörighet, kön eller något motsvarande. Han säger, och det tål att tänka på, att definitionen av meriter i vår tid har blivit alltför snäv. Tidigare, påstår han, räknades meriterna såväl i ”huvudets” kvaliteter, vilket han kallar kognitiva kriterier, som i ”handens” och ”hjärtats” medan vi numera enbart prioriterar folk som är särskilt begåvade å ”huvudets” vägnar, således ”kognitiva” kompetenser, och inte ger meritpoäng till skickliga hantverkare och omvårdare, alltså ”handens” och ”hjärtats” folk:

När vi anställer folk bedömer vi dem efter deras kognitiva kompetens även om jobbet i första hand kräver andra kvaliteter. Om man frågar en ekonom varför anställda inom exempelvis äldrevården har så låg lön svarar vederbörande att det är för att vem som helst klarar det jobbet. Det skulle betyda att det räcker med minimala kvalifikationer. Men alla som har arbetat eller bara besökt ett sjukhus eller ett äldreboende vet att det är stor skillnad på vårdpersonalens kvalitet precis som på alla andra arbetsplatser. Ändå saknar vi ofta urvalsprinciper som respekterar annat än just intelligens. Ej heller belönar vi folk för de kvaliteter vi önskar att de ska ha.

Jag kan tänka mig att det faktiskt ligger till på det sättet och att det beror på att vårt samhälle överdriver den kognitiva kompetensens betydelse. Det är därför vi pratar så mycket om ”kunskap” och föreställer oss att om alla människor går på universitet så kommer landet att blomstra. Men för de flesta arbeten i verkliga livet är det inte intelligensen och de bokliga kunskaperna som avgör arbetets kvalitet. Ett vårdbiträde gör inte nödvändigtvis ett bättre jobb för att hon har 120 i IQ. En telefonsäljare behöver inte kunna multiplicera tvåsiffriga tal i huvudet men bör ha förmåga att uppfatta köpsignaler från tilltänkta kunder. Vårt samhälle har svårt att se och uppskatta nödvändiga mänskliga kvaliteter som inte har med universitetsstudier att göra.

Jag föreställer mig att detta får skadliga konsekvenser. Så länge det bara är intellektuell begåvning och högre studier som räknas måste alla människor vars starkaste organ inte är, med Goodharts uttryck, ”huvudet” utan ”handen” och ”hjärtat” känna sig utstötta, förnedrade och mindre värda. De lär sig att de är misslyckade och utvecklas till avundsjuka motborgare enligt samma psykologiska princip som gör att ungdomar i socioekonomiskt utsatta områden ibland väljer att bli samhällets fiender. De känner att samhället har tackat nej till dem.

De smartaste människorna kommer troligtvis alltid att trassla sig fram till de bäst betalda positionerna. Så har det nog alltid varit. Men det behöver inte bli ett samhällsproblem om de som tjänar mindre förmår uppleva andra livskvaliteter än hög lön. Livet handlar som bekant inte bara om pengar. Stolthet över sitt arbete kan vara fullvärdig kompensation. Förut fanns hela yrkeskårer som sjuksköterskor, lärare och präster som betraktade sin syssla som ett kall, nästan som ett uppdrag från Gud vilket kan smälla högre än några tusenlappar. Och jobbar man inte inom ett kall så finns det alltid möjligheten att bli tillfredsställd av att ha gjort sin plikt eller genomfört ett uppdrag på ett skickligt sätt. Det är mycket annat än pengar som ger mening i livet (om nu pengar alls ger mening i livet).

Ibland undrar jag om föreställningen om tilltagande ekonomiska klyftor bara är en tidstypisk myt under en era där folk inte kan tänka på något annat än pengar och alla andra slags belöningar – såsom just tillhörigheten till ett kall – målmedvetet avskaffats. Medaljer, fina titlar, ordnar, adelskap, statyer, vördnad för ålder och erfarenhet och andra icke-monetära bevis på uppskattning har vi också gjort oss av med vilket sannolikt gjort människornas liv torftigare. Sådana njutningar som moderskärlek och fadersstolthet samt en bra gorgonzola kan vi dock fortfarande unna oss.