I helgen var jag i Köpenhamn för att ta emot det danska tryckfrihetssällskapets Sappho-pris för yttrandefrihet 2020. Det var omtumlande att bli så hyllad och det stod klart att många danskar, särskilt de som är lite äldre, känner släktskap med, och därmed en stark oro för Sverige.

De förfäras över utvecklingen i vårt land, men oroar sig samtidigt för att samma sak sker hos dem, om än i långsammare tempo. PK-ismen griper också tag i vårt grannland. Nyligen gick det danska herrfotbollslandslaget ned på knä och gjorde BLM-hälsning inför en landskamp och i huvudstaden finns det BLM-standarder på offentliga platser.

Jag höll ett föredrag där jag dessvärre inte kunde ge mina danska vänner något större hopp om Sveriges framtid. Vi är inne i en nedåtgående spiral där Sverige, för de flesta av oss, blir ett allt farligare och fattigare land att leva i.

Skillnaden mellan grannländerna är, att i Danmark är klimatet betydligt öppnare vad gäller att tillåta opposition mot en invandringspolitik som i många avseenden är väsentligt mer restriktiv än hos oss. Mellan asylkrisen 2015 och coronans utbrott beviljade Sverige uppehållstillstånd till totalt cirka åtta gånger så många asylsökande som Danmark gjorde.

Jag blev också intervjuad av Jyllands-Postens krönikör Mikael Jalving i en podcast. Jalving är en historiker, skribent och Sverigekännare som 2012 kom ut med boken Absolut Sverige – en resa i tysthetens rike. Den förbigicks med tystnad och någon enstaka ”sågning” i svensk press. Han var också sommaren 2014 programledare i Danmarks Röst, där jag var gäst i de två första programmen. Programmet var en public service-version av Voice of America, inspirerad av föregångarens sändningar över järnridån efter andra världskriget. Nu riktades radiovågorna över sundet mot grannlandet Sverige.

Att ta sig in i Jyllands-Postens inre var som att komma in i Fort Knox. Det krävdes flera koder, lösenord och slussar. Säkerhetsåtgärderna är fortfarande rigorösa efter mordhoten 2005, då tidningen publicerade en serie satiriska Mohammedteckningar, vilka väckte avsky i stora delar av den muslimska världen.

I podden (som kommer att läggas ut senare) talade vi under rubriken Fick Danmark rätt? bland annat om den på sistone förändrade bilden av Danmark i svensk systemmedia. Danmark, som under ett par årtionden har utmålats som främlingsfientligt och inskränkt i svensk media, börjar nu istället lyftas fram som ett föredöme med sin betydligt hårdare invandringspolitik. Tidigare beskrevs landet regelmässigt som främlingsfientlighetens högborg i Norden, till exempel här i Aftonbladets ledare, där vårt grannland anses ”inpyrt med islamofobi”.

Efter att polisen börjat offentliggöra det kriminella klanväldets utbredning i Sverige, har det plötsligt blivit annat ljud i den mediala skällan. I en, får man nog säga, historisk kovändning, förklarar Expressen i en ledare att det är för sent för Sverige att bli som Danmark, som med sin restriktiva asylpolitik och repatriering nu helt plötsligt framstår som en förebild.

Jag har tidigare här på sajten skrivit om skillnaderna mellan mediernas debattklimat i de båda länderna, med betoning på att dansk press publicerar sådant som är otänkbart i Sverige.

En text som aldrig skulle förekomma i svensk systemmedia är den uppföljande artikel i Jyllands-Posten, där Mikael Jalving tar upp det som vi diskuterar i podcasten.

Jalving skriver att svenskarna är försökskaniner för sin politiska elit och att massinvandringen har slagit sönder ett samhälle som var byggt på social ingenjörskonst och statsindividualism. Han betonar att delar av den svenska vänstern nu också börjar inse detta och nämner docent Göran Adamssons bok Svensk mångfaldspolitik – en kritik från vänster som exempel.

Boken behandlar frågor som att multikulturalism och mångfald idag utövar ett inflytande i det svenska samhället som överträffar marxismens under tidigt 1970-tal. Mångfaldens progressiva förespråkare förstår, enligt författaren, inte att de idéer de slåss för är reaktionära, då de går emot den nationella underklassens intressen.

I podcasten deltog också den invandringskritiska historikern Morten Uhrskov Jensen, som tillika är ordförande i det lilla kristliga och nationalistiska partiet Dansk samling, tidigare representerade i Folketinget (1943-47) och med rötter i motståndsrörelsen.

Morten Uhrskov Jensen är tillsammans med Mikael Jalving sedan länge en återkommande krönikör i Jyllands-Posten. Sådana röster som dessa har inte någon motsvarighet i svensk media. Båda har ett starkt engagemang för utvecklingen i vårt land och känner förvåning och oro, vilket de ofta återkommer till i sina dystopiska krönikor av det svenska samhällstillståndet. Som några oroade åhörare sade till mig: ”Vi är oroliga, för vi har Sverige i våra hjärtan”.