Jag är medlem i en Facebookgrupp som heter Utrotningshotade ord och uttryck. Det är en mycket trevlig grupp som inte bara är underhållande utan dessutom är kulturellt berikande. Under de år som jag varit med har jag blivit påmind om en hel drös gamla ord och uttryck som en gång hade sin självklara plats i språket men som glömts bort genom åren.

Jag har också blivit påmind om hur djupt den postmoderna indoktrineringen satt sig i många människors medvetande. Trots att gruppens namn – Utrotningshotade ord och uttryck – väldigt tydligt talar om gruppens inriktning, och trots att det står var och en fritt att hålla sig utanför, kommer det regelbundet inlägg som invänder mot innehållet. Nu senast såg jag följande inlägg:

”Jag finner det intressant att det finns så mycket konservatism här i gruppen. Språk är ett roligt och spännande ämne och det känns viktigt att bevara kunskap och bredd. Men för mig hindrar inte det att även ta till mig nyord och nya uttryck. Även från tex engelskan. Tidigare är det framför allt tyskan och franskan som i perioder gett oss nya ord. Nu är det engelska som är vårt naturliga andraspråk och rimligt att det ger avtryck i svenskan också. Att vilja bevara och minnas bakåt har väl aldrig hindrat att samtidigt utvecklas framåt?”

I en grupp med syfte att bevara gamla ord och uttryck kommer alltså krav på att även nyord och nya uttryck ska ingå, det är liksom en förutsättning för att ”utvecklas framåt”. Personen förutsätter också att ingen annan i gruppen kan ta till sig nya ord och uttryck och tar, som den enda upplysta, på sig rollen som övervakare och uppfostrare.

När (det oundvikliga) svaret kommer – att gruppens syfte framgår redan i gruppens namn och knappast kan vara tydligare – blir reaktionen att man inte kan ”låta bli att lägga märke till attityder också” och att ”det finns skillnad i hur och varför man vill rädda utrotningshotade ord och uttryck”.

Det är inte närmare specificerat men det är rätt lätt att räkna ut vad det innebär. Om man vill bevara äldre ord för att helt enkelt minnas dem, och minnas de generationer som använde dem, har man fel syfte. Då är man förhatligt konservativ. Härligt progressiv är man dock om man vill uppmärksamma äldre ord enkom för att låta dem bli en vag, luddig och kulturlös bakgrund till nyspråket.

Det är också intressant att se hur många som böjer ner sig inför det här på samma gång uppfostrande och nedlåtande inlägget och som skyndar sig att vara till lags:

”Håller med dig, språket är levande och till för kommunikation, finns tex många svenska ord i engelskan, många ord som är nästan lika i svenska och persiska , många ord som är lika i flera olika språk osv”

Som om det ena utesluter det andra. Som om man inte kan kommunicera med sin omvärld om man råkar veta vad ord som särk, allena och översiggiven betyder.

En annan medlem känner sig nödd och tvungen att påpeka att svenskan minsann alltid lånat in från andra språk genom historien – som om människor som vill värna ett gammalt språk inte förstår sådana komplicerade saker. Han passar också på att uttrycka sin förtjusning över att vi snart kan komma att få nya ord och uttryck kopplade till arabiskan.

Här sträcks också ett och annat förmaningens pekfinger upp i luften. Utrotningshotade ord och uttryck borde faktiskt inte bevaras överhuvudtaget eftersom det är ”opraktiskt om yngre och äldre inte talar med varandra, utan använder olika ord för samma sak”. Eller, som en medlem uttrycker det:

”Det finns tyvärr en trångsynthet hos en hel del som kommenterar, och en tro att de ord och uttryck man lärde sig som ung är de enda rätta. Bland nu levande vuxna är det i huvudsak mellan 1930 och år 2000 ungefär.

I själva verket är dessa ord och uttryck även de ofta tidsbundna. De fanns inte, eller hade en helt eller delvis annan betydelse på 1700- eller 1800-talet, och kommer att försvinna eller ändra betydelse även under de kommande 100 åren. Språk utvecklas!”

Så nu vet ni det, ni som gillar att komma ihåg hur mormor och morfar pratade – ni är trångsynta och tror att dessa uttryck är ”de enda rätta”. Vilket sanslöst trams.

För mig är det faktiskt ofattbart att det finns så många svenskar som har en så här skev och föraktfull inställning till sitt eget kulturarv och hur de kan vara så självrättfärdiga och dryga att de tar sig friheten att ifrågasätta människor som vill värna det kulturella arvet. Man undrar ju vad det är de saknar i livet egentligen.

Att de dessutom gör det i ett sammanhang där det inte ens hör hemma är ju rent infantilt. Det är lite som att posta bilder på vinterlandskap i en grupp som startats för att dela sommarbilder, eller som en medlem uttrycker det: ”Någon gång gå in i en bilgrupp och påpeka att den handlar för mycket om motorfordon och väldigt lite om hästar.”

Precis så. Inte för att jag tror att polletten trillar ner. De där svenskarna som försöker fostra andra svenskar att tänka ”rätt” är inte bara ett gissel utan tycks dessutom vara riktigt tröga.