Min gamle vän Lorentz Lyttkens och jag samtalade om rättsstaten och demokratin. Lorenz påpekade en sak som vid närmare eftertanke är självklar men som inte fått riktigt fäste i den politiska diskussionen i Sverige, nämligen att rättsstaten är fundamentet för demokratin. En indikation på detta missförhållande är att herr Google ger 13 400 000 träffar på sökordet demokrati, men bara 183 000 stycken på sökordet rättsstat.

Det räcker alltså inte med att staten är en stat. Den bör också vara en rättsstat. Jag skulle vilja gå så långt som till att påstå att Sverige nästan struntar i det rättsstatliga fundamentet medan vi med pedantisk noggrannhet vinnlägger oss om de demokratiska idealen såsom allas rösträtt, högt valdeltagande och korrekt räknade valsedlar.

Rättsstaten vilar på ett antal samverkande pelare. En pelare är det statliga våldsmonopolet, den företeelse som Thomas Hobbes beskrev vid mitten av 1600-talet och döpte till Leviathan efter det bibliska monstret. I det mänskliga samhällets urtillstånd, sa Hobbes, var livet ”ensamt, fattigt, otrevligt, brutalt och kort” eftersom det rådde ett ”allas krig mot alla”. (Man kanske kommer att tänka på länder som Somalia där politiken till stor del består av väpnade uppgörelser mellan olika krigsherrar.)

För att samhället ska komma ur detta tillstånd, fortsatte Hobbes, måste det skapa en härskarmakt som är så överlägsen i både vapenmakt och stridslust att ingen törs motsätta sig dess våldskapital. Därmed kunde människorna andas ut och börja odla sin jord utan risk för att rövare skulle råna dem på skörden eller bedriva handel utan fara för att dagskassan skulle hamna i tjuvhänder.

En annan pelare för rättsstaten är att det finns allmänt respekterade lagar som definierar otillåtna beteenden, till exempel just stöld av andras egendom, med instruktioner om hur folk som bryter mot regelverket ska bestraffas, kort sagt en straffskala. För att lagarna ska bli verklighet krävs förstås en tredje pelare som är ett system av domstolar där domar avkunnas i enlighet med reglerna. En fjärde pelare är hederlighet, oegennytta, omutlighet och allmän oförvitlighet hos alla statens tjänare.

Det går säkert att räkna upp fler pelare som behövs för att säkra att staten blir en rättsstat men exemplen räcker för att man ska inse att den svenska rättsstaten – och därmed demokratin – vilar på lerig grund. Det finns en stat men man kan diskutera i vilken mån den är en rättsstat. Polisen har förlorat sitt våldsmonopol, det framgår inte minst av det stadigt ökande antalet skjutningar och sprängningar som ofta får dödlig utgång. Men än mer oroväckande än brottsstatistiken är att polisen inte visar tecken på att vilja återta sitt oinskränkta våldsmonopol. Hur skulden ska fördelas mellan poliser och politiker kan diskuteras men att utsikterna till bättring är töckniga under radarpar som Morgan Johansson och förre polischefen Dan Eliasson är uppenbart.

Att det är fel på lagarna är lika obestridligt när brottslingar utser barn till torpeder för att ligan därmed ska slippa undan med ytterst lindriga straff. Domstolarnas fångstnät är stormaskigt för att släppa igenom brottslighetens yngel men när de kriminella outsourcar brottsligheten till ynglen ser det ut som om hela den undre världen står och asflabbar åt staten.

De oxenstiernska ämbetsmannaidealen – som jag kanske lite romantiskt tror faktiskt kännetecknade dem som tidigare bemannade den svenska statsförvaltningen – är på uppluckring. Ett exempel är att ämbetsmännen inte längre kan dömas för fel i tjänsten (annat än då det handlar om myndighetsutövning vilket definieras som beslut avseende enskild eller hans egendom typ bygglov eller bidrag). Vi kan jämföra med 1809 års regeringsform där justitiekanslern enligt § 27 ”å konungens vägnar” hade att ”beifra fel, som af domare och embetsmän begångna blifva”. Domare som av ”egennytta, vrångvisa eller försumlighet orätt dömt” kunde enligt § 101 dömas i en särskild domstol som hette riksrätt. Även andra ämbetsmän kunde enligt § 106 av justitieombudsmannen åtalas inför riksrätten och dömas efter särskild författning.

Ämbetsmannaansvaret togs bort av en oförsiktig riksdag år 1976. Sedan dess kan statens anställda inte ställas inför rätta (annat än om de med orätt nekat ett bidrag eller räknat fel vid taxeringen; i övrigt kan de förfara nästan hur som helst med offentliga medel utan att ställas till svars). Blotta faktum att de fått en statlig tjänst friskriver dem från efterräkningar för försumligheter och slarv de kan komma att begå. Naturligtvis är det en helt ansvarslös ordning att rättsstatens tjänstemän inte kan åläggas någon laga påföljd för sina eventuella förseelser. Det är som om bilförare vore befriade från fortkörningsböter bara för att de har körkort.

Lorentz säger att vad folk i allmänhet idag önskar sig är att få rättsstaten tillbaka även om de inte vet att formulera saken på detta viset vilket nog beror på att frågan inte förkommer i debatten och på att inget parti veterligen gått till val på rättsstatens återupprättande.