BITTE ASSARMO: Svenskarnas kärlek till sin kultur och sina landskap

I sommar har fler än vanligt semestrat hemma, och på sociala medier har folk lagt upp bilder från sina hemstäder, lantställen eller från vackra platser i närområdet. Vackra, stämningsfulla bilder som inte bara visar det ljuvliga svenska landskap som jag håller så kärt, utan som också speglar den svenska kulturen. Det märks i kommentarsfälten, där människor trycker på gillaknappar och skriva långa kommentarer om hur bilderna får dem att känna inombords.

Vemod blandas med glädje och tillhörighet när svensken betraktar sitt landskap. En rallarros i en grässlänt, en spegelblank insjö, den röda stugan i skogsbrynet – allt hänger så nära ihop med vår kultur. Rallarrosen med den tid då Sverige skulle rustas med järnväg för att människor lättare skulle kunna resa i det avlånga landet med de långa avstånden. Insjön med de ljusa sommarmånadernas kvällsdopp. Den röda stugan med torparna, som stretade i sitt anletes svett för att förkovra sig i det då så fattiga landet.

Genom hela vår historia har landskapet varit en del av vår kulturella särart, precis på samma sätt som den grekiska övärlden är en del av Greklands historia och kultur eller som den kinesiska muren speglar Kinas långa historia. I generationer har vi levt av och med våra landskap och anpassat oss efter dem, och fast så många lämnade landsbygden redan för decennier sedan finns rötterna fortfarande kvar inom oss.

Jag har vänner som har bott mitt i centrala Stockholm i generationer, men som varje sommar hyr ett torp på landet, i den trakt där deras förfäder levde och verkade. Där dricker de sitt morgonkaffe på förstukvisten medan fåglarna kvittrar och solen glittrar genom björk och asp. Där känner de tillhörighet och gemenskap med sina rötter och sina förfäder.

Det är många som vill lura oss att tro att vi inte har någon kultur och att vi borde skämmas för vår historia. Som påstår att den nationella känslan är av ondo, och gör oss till hatiska rasister.

Det är naturligtvis alldeles befängt. Att känna sitt kulturella och historiska arv är en god sak, inte bara för oss som delar det utan även för människor som kommer hit från andra länder. Den svenska kulturen skulle faktiskt kunna vara ett kitt för att förena människor från jordens alla hörn – ja, kanske det allra mest effektiva integrationsverktyget av alla. Om vi skulle berätta om vilka vi är, och var vi kommer ifrån, istället för att förneka det skulle det med största sannolikhet vara betydligt lättare för nya invånare att rota sig i Sverige och känna gemenskap med oss.

Istället är det generella budskapet att vi inte har någon kultur och att vår historia är en svart fläck. Undra på att integrationen går så illa.

För att förstå den svenska kulturen så måste man också sätta sig in i de livsvillkor som präglat de olika landskapen i vårt land. Den karga och svårtillgängliga fjällvärlden med de långa, kalla vintrarna. De bördiga jordarna i Sörmland och Skåne. Kustområdena där havet gav och tog. Bergslagen, där järnhanteringen påverkade hela bygder. Landskapen som ställde villkor och krav och tvingade våra förfäder att anpassa sig och utveckla sig.

Själv hyser jag en alldeles speciell kärlek till den värmländska Bergslagen, där jag växte upp. Aldrig känner jag mig så hemma och så berörd som när jag vandrar i skogarna runt Karlskoga, eller besöker någon av de gamla hyttruinerna. Det är där jag hör hemma, jag känner det med hela mitt hjärta, i varje uns av mitt väsen. Därför har jag heller inte svårt att förstå andra som älskar sin hembygd, eller sina förfäders hembygd. När jag hör människor tala om sin lilla hemort i Jämtland, släktens torp i Småland eller skärgårdsön där farfar växte upp så vet jag precis hur de känner.

Jag vet också hur viktigt det är att man faktiskt får känna just så. Men i Sverige har det länge varit tabu för infödda svenskar att bli lyriska över sin kulturella särart. Syrenbersån vid den röda stugan är minsann inte svensk, för syrenen är en turkisk invandrare, och Lucia var en siciliansk martyr. Ja, du vet hur det brukar låta. Endast de som är födda, eller har sina rötter, utanför Sverige har rätt att fullt ut älska sitt kulturarv.

Det här måste vi ändra på. Och det gör vi lättast genom att helt enkelt ge blanka den i allt trams om frånvaron av svensk kultur. Låt de kulturlösa stackarna hållas, men slösa inte tid på att ta illa vid dig av deras stolligheter!

Bitte Assarmo