PATRIK ENGELLAU: Sjukförsäkringsförbud

Socialminister Lena Hallengren (bilden) är upprörd för att personer som har privata sjukvårdsförsäkringar går före i sjukvårdsköerna. Redan 2016 la socialdemokraterna fram ett lagförslag om att förbjuda vårdgivare att låta personer med privat sjukvårdsförsäkring gå före patienter med remiss från landstingsregionerna. Förslaget röstades ned av allianspartierna och sverigedemokraterna som hävdade att det inte förekom några snabbfiler för försäkringspatienter.

Nu har det som vem som helst borde ha fattat av sig själv uppdagats, nämligen att försäkringspatienter faktiskt har en snabbfil. Varför skulle de annars betala en gång till för sin sjukvård? Det räcker med att läsa Folksams reklam för bolagets sjukvårdsförsäkring: ”När du inte mår bra ger vår sjukvårdsförsäkring snabb tillgång till planerad vård inom ett rikstäckande privat vårdgivarnätverk utan långa väntetider”.

Hallengren vill nu utreda hur sådant ska kunna förbjudas. Övriga politiker som inte trott på snabbfiler är tagna på sängen. Sverigedemokraternas sjukvårdspolitiske talesperson säger att det ”är oroande om det är på det viset. Hälso- och sjukvårdslagen är tydlig med att den som har mest behov av vård ska få det först. Om vissa privata vårdgivare brutit mot det här, så är det allvarligt. Då har man till och med brutit mot lagen, och då måste det få konsekvenser”. Moderaternas socialpolitiska talesperson säger att ”plånboken får och kan aldrig styra. Vi ska ha en vård i Sverige som alla ska kunna känna sig trygga med att den fungerar. Om någon har gått före någon i en sjukvårdskö så är det fel”.

Som så många andra till synes enkla saker ger detta mig myror i huvudet. Till att börja med måste det förklaras varför det finns sjukvårdsköer. (Jag hoppar över sådana extraordinära köer som uppkommer för att sjukvården stängs för andra patienter än virusdrabbade.)

Förr i tiden när sjukvården bedrevs helt och hållet av anslagsfinansierade omsättningsmaximerande offentliga organisationer (som kallades landsting) var det självklart att det blev köer eftersom sjukvården behövde ett problem att peka på för att få större anslag. Kön är sådana organisationers viktigaste resurs. Elementärt, min käre Watson, skulle Sherlock Holms ha sagt.

Nu när landstingsregionerna till viss del upphandlar sjukvård av privata företag – som vi kan låtsas heter St Göran – så ser det lite annorlunda ut. Varför blir det då köer?

Jag vet något lite om offentlig upphandling och det är i grunden ungefär detsamma som när man själv köper en tjänst. Landstingsregionen köper sjukvård av St Göran. Vi låtsas att all sjukvård är blindtarmsoperationer. Regionen räknar med att behöva köpa 1 000 blindtarmsoperationer av St Göran under ett kalenderår till ett fastställt pris per operation. St Göran dimensionerar sin kapacitet efter beställningen och anställer två läkare för att göra operationerna. (Strunta i detaljerna, det är principerna som jag försöksvis önskar belysa.)

Om det faktiska behovet av sjukvård nu visar sig motsvara 1 000 blindtarmsoperationer under året kan det inte uppstå någon kö. St Görans två kirurger gör sina två operationer per dag utom under helgerna och semestrarna och alla är nöjda.

Så borde det fungera men det gör uppenbarligen inte det eftersom vi i verkligheten kan iaktta att köer uppstår. Jag kan inte förstå det på annat sätt än att regionen av brist på pengar beställt för få blindtarmsoperationer av St Göran vars två läkare inte klarar mer än 1 000 operationer om året även om det verkliga behovet visar sig vara betydligt större. Då bildas en kö vilket är naturmetoden att ransonera sjukvård. Om upphandlaren inte beställt tillräckligt mycket så täcker produktionen inte behovet, det är inte märkvärdigare än att fem bröd och två fiskar normalt inte är tillräckligt för att föda tusentals människor.

I en sådan situation uppstår en förutsägbar dynamik. Människor som upptäcker att de befinner sig i en kö söker efter möjligheter att ta sig fram snabbare. I Sovjetunionen försökte de utnyttja eventuella politiska kontakter för att snabba på sin privata process. I marknadsekonomier som vanligtvis inte uppmuntrar svågerpolitiska lösningar är det naturliga att använda pengar för att ta sig fram. De som har gott om pengar betalar gärna för att slippa kön.

Detta begriper St Göran som resonerar så här: Om vi anställer en extrakirurg från exempelvis Tyskland eller Norge så har vi ökat den totala produktionskapaciteten från 1 000 till omkring 1 500 operationer per år. Då kan vi sälja 500 operationer till dem som vill betala utan att det negativt påverkar de patienter som landstingsregionen remitterar till oss. Det blir faktiskt lite bättre för de landstingsregionala patienterna eftersom kön kortas med lika många människor som betalar för att slippa köa.

Lena Hallengren anser att detta är stötande och vill förbjuda de privata försäkringspatienterna att utnyttja den tyska eller norska extrakirurgens tjänster. Jaha. Anta att socialministern får som hon vill, vad händer då?

Vad jag kan begripa så tvingas då St Göran att avskeda extrakirurgen som får åka hem till Tyskland eller Norge. Produktionskapaciteten sjunker från 1 500 till 1 000 blindtarmsoperationer per år och kön fylls på med dem som tidigare betalat för snabbare behandling. Det blir sämre för alla. Dessutom slår man ut en försäkringsbransch.

Hur jävla dum kan man bli? Eller är det något jag inte fattat?

Patrik Engellau