Media har senaste veckorna rapporterat om hur opinionsundersökningar i USA enhälligt förutspår en valförlust för Donald Trump. Vissa talar om ett övertag för Biden på åtta procent, andra på upp till 13 procent. Att hämta in ett så stort försprång på tre månader, mitt under brinnande Coronakris och vad som i flera delstater påminner om ett fullskaligt inbördeskrig, låter som en tuff uppgift. Dessutom har en inflytelserik krets republikaner (Never Trump movement) annonserat att man denna gång kommer att rösta på Biden, eftersom en seger för Trump upplevs som ett större hot mot nationen än att det egna partiet förlorar. Att Trump själv beter sig som om valet redan var vunnet, visar väl bara hur självupptagen, skrytsam och verklighetsfrånvänd han är.

David Catron heter en journalist på The American Spectator som sticker ut lite från mängden. Han inte bara förutspår en Trump-seger i november, utan menar att även opinionsundersökningarna gör det. Man behöver bara titta lite under ytan. I amerikanska opinionsmätningar brukar två frågor ställas: ”Vem kommer du att rösta på?” och ”Vem tror du kommer att vinna?”. Svaren kan skilja sig åt högst väsentligt och skälet till det kan vi återkomma till, men det intressanta är vilket av svaren som bäst speglar verkligheten.

Med få undantag är det svaren på den första frågan som uppmärksammas i media – alla vill förstås veta var väljarna har sina sympatier. Samtidigt är forskare i USA och Europa överens om att svaren på den andra frågan, under de sju senaste presidentvalen varit bättre på att förutspå valresultatet. Lägger man samman alla opinionsundersökningar 100 dagar före valet, svarar ungefär 50 procent att de kommer att rösta på Biden och ungefär 40 procent att de röstar på Trump. Men hela 55 procent tror på en republikansk valseger.

Det låter som en motsägelse, men kan ha sina förklaringar. Det är svårt att välja intervjuobjekt helt slumpartat. Vissa grupper låter sig hellre intervjuas än andra. Olika läger kan ha olika stort förtroende för media, och för opinionsinstituten.

Frågorna har också olika karaktär. Den andra frågan ger knappast någon anledning att ljuga, medan första frågan (den som handlar om de egna sympatierna) kan försätta människor i konflikt. Politiska uppfattningar har ett pris, och även om undersökningen sker anonymt kanske vissa väljer att leverera ett taktiskt svar, snarare än ett ärligt.

En undersökning från Cato Survey Institute ger vid handen att den grupp som känner sig friast att uttrycka sitt hjärtas mening är ”committed liberals”. Samma undersökning visar att 64 procent av alla vita, 65 procent av alla latinos och 49 procent av alla svarta i USA, hyser politiska uppfattningar de ogärna yppar offentligt. Säkert en anledning till att Trumps valseger 2016 kom som en total överraskning, även för de seriöst arbetande opinionsinstituten.

Vad som kan ligga Trump i fatet är att poströstningen väntas slå alla tidigare rekord, vilket gynnar Demokraterna (som i högre utsträckning än Republikanerna är ett ”soffliggarparti”). Oturligt nog har Bill Gates förutspått en ny virusvåg under senhösten, vilket gör att många delstater kommer att underlätta poströstning, hellre än att låta folk trängas i vallokalerna. Trump har kontrat genom att i en tweet hävda att ökad poströstning oundvikligen leder till ökat valfusk, (vilket föranledde Twitter att i en varningstext beslå presidenten med ”faktafel”).

Valfusk är ett närmast tabubelagt begrepp i västvärlden, då det strider mot vår demokratiska självbild, men likväl en realitet. Här redovisas 1 290 konstaterade fall av valfusk i amerikanska presidentval, och antalet misstänkta fall är naturligtvis mycket större. Det är ett rimligt antagande att risken för bedrägerier ökar om den röstande inte själv behöver infinna sig i vallokalen.

Även om valfusk i USA är en marginell företeelse, kan det få stort genomslag om ett litet antal röster fäller utslaget. Till exempel i valet mellan Kennedy och Nixon 1961, eller mellan George W. Bush och Al Gore 2000. I bägge fallen ifrågasattes valresultatet och blev föremål för utredning. Valet i november ser ut att bli en liknande rysare, med små marginaler.

Joe Biden har garderat sig genom att rekrytera en armé av 600 advokater, som ska hantera juridiska problem i samband med poströstningen och ifall valutgången skulle ifrågasättas. Eftersom advokater i USA knappast är gratis, talar det för att risken för rättsliga efterspel är överhängande.

Kampen om presidentposten kanske i slutändan handlar om vem som lyckas värva de bästa advokaterna.