Jag har alltid haft svårt för diskussionen om det är arv eller miljö eller någon kombination som styr den enskilda människans liv och beteende.

Jag tror att jag begriper vad som menas med arv. Det är gener och sådant (om det inte är guld, aktier och bostadsrätter ty då räknas det nog som miljö). Långa föräldrar får ofta långa barn och anletsdrag kan gå igen i generationer. Om man inte fördjupar sig så mycket verkar arvets betydelse rätt okontroversiell.

Värre är det med miljön. Jag kan förstå att barn som inte fått tillräckligt med mat under de första åren kan drabbas av besvär senare i livet. Jag kan också tro att barn som vuxit upp i hem med bildade föräldrar som läser böcker med barnen kan få en flygande start i skolan. Samtidigt tycker jag att hela miljöresonemanget känns oprecist. Fattigdom skapar socialt underläge men samtidigt finns det maskrosbarn. Alla som lever i utanförskapsområden blir inte kriminella. Miljön blir ett stort varuhus för psykologer där de kan hitta flexiblast tänkbara förklaringar till allting som de menar inte beror på arvet. I min bakgrundsmiljö finns skäl till att jag kunde bli allt från kriminell till landshövding.

Men min största invändning mot hela synsättet att det bara finns arv och miljö för att förklara människors beteende är att det tycks förneka den fria viljans inflytande. Jag skulle tro att en mycket stor del av förklaringen, kanske den största, till vad som blir av oss människor är vad vi bestämmer oss för vare sig vi lever i dansk- eller dari-talande miljöer.

Nu är det klart att individens fria vilja inte alltid är så artikulerad. Men individen lever i ett samhälle som tycker saker. Vissa livsval är socialt önskvärda och vissa är det inte. Låt mig ge några exempel.

Anta att du har blivit född med en predisposition för alkoholism. Du har en alkoholistgen. En del människor dukar under för den läggningen men en del låter sig påverkas av att alkoholism är socialt skambelagt (utom i vissa sammanhang, till exempel på studentfester). Det här är naturligtvis orättvist för en del har starka alkoholistgener och andra svaga och den som har en dedicerad läggning till alkoholens förmån måste anstränga sig så mycket mer för att upprätthålla socialt önskvärd nivå av avhållsamhet än den som inte är så hårt ansatt av sitt arv.

Med det vill jag säga att alla människor har en massa läggningar åt det ena eller det andra hållet – att kunna hoppa högt, att sjunga rent, att måla tavlor, att köra motorcykel etc – men vad det blir av alla dessa förmågor bestäms inte bara, eller ens i huvudsak, av förmågan själv utan av vad som i samhället anses önskvärt, en uppfattning som normalt uppträder hos den enskilda personen som ett utslag av hans egen vilja. Till exempel har nog de flesta människor lärt sig att kontrollera sin konsumtion av alkohol eftersom det är tabu att vara full i vårt samhälle och eftersom antialkoholpropagandan är massiv. Därför har jag kommit fram till att dikotomin arv och miljö är vilseledande. Egentligen vore det riktigare att skilja på arv och samhällets önskemål där samhällets önskemål i den enskildes eget huvud ofta uppträder som hans egen vilja. (Visst kan samhällets önskemål och den enskildes preferenser skilja sig men det är överkurs.)

Mitt resonemang blir genast mer kontroversiellt om det tillämpas på homosexualitet. Homosexualitet betraktades i Sverige som en sjukdom fram till 1979. För trettio, fyrtio år sedan diskuterade homosexualitet i termer just av arv och miljö. Bögarna själva argumenterade för att den sexuella läggningen var bestämd genom arvet. Arvet var en järnlag som varken kunde rubbas eller ligga till grund för kritik. I stället skulle de homosexuella tillåtas och uppmuntras till att följa sin läggning. (Tänk dig parallellen att potentiella drinkare skull uppmanas att leva ut sin natur och kanske få statligt stöd för att vara sig själva.) De som menade att homosexualiteten var ett resultat av miljön – googla gärna på pastor Åke Green – ansåg att bögarnas inställning inte alls var nedlagd i generna utan tvärtom något som kunde botas med lämpliga terapeutiska metoder.

För mig känns diskussioner med fyrkantiga begrepp som arv och miljö rätt fruktlösa. Det är klart att arvet spelar roll genom att påverka varje individs läggning, om individen har tendenser till matematisk genialitet, om han kittlas av tanken på en manlig älskare, om han har en dragning till flaskan – eller alla dessa på en gång. Samtidigt utövar samhället i bemärkelsen andra människors tyckanden ett kraftfullt inflytande åt det ena eller det andra hållet. Är inte det självklart? Vad är det vi pratar så mycket om?

I varje fall kommer vi aldrig att komma fram till några vetenskapligt bevisade procentandelar som visar olika bakgrundsvariablers inflytande på människors beteende.