Tror någon att Georg Orwells ”1984” bara är en osannolik mardröm? En mardröm som bland annat manifesteras i ett inverterat språkbruk (Frihet är slaveri…)? Då vill jag varmt rekommendera läsning av ”Genusdoktrinen” (Anna-Karin Wyndhamn och Ivar Arpi, förlaget Fri tanke, Stockholm 2020). Där finns mångfaldiga bevis på en förverkligad mardröm, som i en för många okänd omfattning tillåts prägla svenska myndigheters och universitets hela verksamhet.

Jämställdhetsmyndigheten i Göteborg kan vara en startpunkt. Där finns en socialdemokratisk generaldirektör, som samlat en ledningsgrupp bestående av sju personer, alla kvinnor. (När jag frågar myndigheten hur ledningsgruppens sammansättning rimmar med uppdraget får jag till svar att alla är tillsatta på grund av skicklighet och förtjänst; när jag i mitt svar konstaterar att myndigheten därmed tappat all trovärdighet att kritisera andra och lägger till frågan att om ledningsgruppen bestått uteslutande män, hur hade det behandlats av dagsjournalistiken, så får jag inget svar).

Så ser det ut i hela den värld som författarna analyserar. En bild av genusvetenskap i praktiken som bollar med begrepp som jämställdhetsintegrering och genuscertifiering, allt med eldunderstöd från vår nuvarande regering. All vetenskaplig kritik viftas undan.

Osanningar trumpetas ut i till exempel föreläsningar inom Vetenskapsakademien. Annan forskning som visar på biologiska skillnader mellan kvinnor och män ges ingen plats. Här är det den egna ideologiska övertygelsen som gäller. Jesuitorden med devisen enligt min historiebok ”Ändamålen helgar medlen” kanske har varit en förebild, fast jag starkt betvivlar att de som företräder Genusdoktrinen har ledsyn i historien.

Grundproblemet som författarna understryker är att doktrinen å ena sidan bygger på föreställningen att det inte finns några biologiska kön utan att kön bara är en social konstruktion och å andra sidan att alla ansträngningar går ut på det underordnade könet, oftast kvinnor, måste hjälpas fram. Kvotering får inte finnas men det ordnas enkelt med indragna anslag om fel person söker en tjänst. Meriter läggs åt sidan.

Exemplen i boken är mångfaldiga. Det som stör finns inte. Det som kallas jämställdhetsparadoxen, nämligen att om studie- och yrkesvalet är fritt som i Sverige så blir resultatet att de biologiska skillnaderna slår igenom i en utsträckning som är unik i världen, det klarar inte doktrinens företrädare att hantera. Det faktum att över 90 procent av dem som studerar till att bli veterinär är kvinnor medan 99 procent av alla medlemmar i Byggnadsarbetarförbundet är män, ja, det finns inte.

Dessvärre finns liknande exempel på galenskap i vår omvärld. I New York Times (22 juli) beskrivs hur professorn vid Harvard University, Steven Pinker, av över 600 akademiker i USA i ett öppet brev anges som olämplig att vara ”distinguished fellow” inom the Linguistic Society of America. Hans förseelse? Han anser att vi människor inte föds som ett oskrivet blad. Sällskapet konstaterar dock att det inte ligger inom dess uppgifter att kontrollera sin medlemmars uppfattningar. Civilkurage uppvisas. Författarna av Genusdoktrinen återger hur ledningar för flera svenska universitet saknar just det, civilkurage.

Listan på elände är lång. Jag blir bedrövad och arg och orolig. Läs boken.

Henric Ankarcrona har arbetat inom svenskt näringsliv inom sjöfart, energi och flyg; numera mest inom kapitalförvaltning och inom ideella organisationer.