30-årige Kåre Kristensson lider av metatrofisk dysplasi, en sällsynt skelettsjukdom som hindrar skelettet från att växa och utvecklas som det ska.

Han är drygt en meter lång, har försvagade muskler och skelett och kan bara med svårigheter gå 15 meter totalt. Kåre, som är född med sjukdomen, lever i en rullstol utan möjlighet till ett normalt liv.

Det berättar tidningen Kvällsposten, som också berättar att kommunen nu dragit in all hjälp för Kåre. All hjälp.

Kåre lider också av en rad andra sjukdomar. Han har en kronisk inflammation i tarmen, vilket kan innebära ständiga toalettbesök, och har kraftiga allergier, astma och födoämnesallergi. Han har dessutom nedsatt immunförsvar och svår migrän. Men det hindrar alltså inte kommunen han bor i från att dra in hans assistanstimmar från 243 per månad – till noll.

Kåre och hans familj överklagade till förvaltningsrätten och fick rätt. Förvaltningsrätten underströk dessutom att vårdbehovet egentligen var ännu fler timmar än han från början haft. Men skam den som ger sig, tänkte Kristianstads kommun. Med Gertrud Eklund, enhetschef inom LSS i kommunen, i spetsen såg de snabbt till att överklaga till kammarrätten. För hur skulle de se ut om de upphöjda myndigheterna lät de små skattebetalarna få rätt?

På Kristianstads kommuns hemsida står att läsa att ”Människor med funktionsnedsättning ska kunna delta fullt ut i samhället och har samma rättigheter och skyldigheter som andra medborgare.”

Vidare står att ”Kristianstads kommuns arbete med funktionsnedsättning grundar sig på de nationella målen för handikappolitiken”, att de arbetar med att ”identifiera och undanröja hinder för full delaktighet i samhället för människor med funktionsnedsättning” samt att de förebygger och bekämpar ”diskriminering mot personer med funktionsnedsättning”

Det låter fint när katten skiter (en dialektal form av det gamla ordstävet ”det låter stort när katta skiter”), som min mamma brukade säga med rösten drypande av förakt när hon tyckte att det gått på tok för långt med skrävlandet och skrytandet.

Jag undrar just vad hon skulle ha sagt om kommunens framtidsvision. Den är häpnadsväckande absurd:

Kristianstads kommuns vision är ”Vi lyfter tillsammans” och sträcker sig fram till år 2030. Visionen utmanar vår identitet, ska stärka vår självkänsla och skapa framtidstro. Visionen känner inga geografiska gränser och vi använder Kristianstad som ett samlingsbegrepp.

Ja, ni hör ju själva. Om det kollektiva storhetsvansinnet i Kristianstads kommun nått de här nivåerna är det inte så konstigt att skryter och skrävlar även i andra sammanhang.

Men de ägnar sig inte bara åt tomt skryt – de gör dessutom tvärtemot vad de påstår att de gör. De diskriminerar en funktionshindrad man genom att skapa hinder och inskränka hans möjligheter till full delaktighet i samhället.

Det bekymrar inte enhetschefen Gertrud Eklund nämnvärt. Hon har inga hållbara argument för varför man plötsligt fått för sig att minska antalet LSS-timmar från 243 till noll, utan hänvisar nonchalant till ”komplicerade bedömningar” och olika typer av behov.

Som om det skulle vara det minsta komplicerat att förstå att en man som är en meter lång, kan gå högst 15 meter och har en mängd andra sjukdomar behöver assistans. Fattar man inte en så enkel sak är man faktiskt helt dum i huvudet, för att uttrycka det milt.

Nu är förstås det där med ”bedömningar” bara en bortförklaring, för att slippa säga sanningen, nämligen att kommunen vill spara pengar. Storvulna visioner kostar – inte minst när man ska göra om en alldeles vanlig svensk stad till ett identitetsutmanande samlingsbegrepp – och någonstans måste man ju hämta pengarna. Vad kan vara lättare än att ta pengarna från de redan mest utsatta och sårbara?