Det är ett helvete att vara kvinna – och det beror på att män är svin. Så kan man sammanfatta Mia Skäringers show ”No more fucks to give”, som nu finns att streama på Netflix. En bejublad föreställning som gått för fulla hus – och som är så förutsägbar och tråkig att klockorna stannar.

Mia Skäringer har fyllt Globen flera gånger med den här showen, och dessutom turnerat med den runt halva Sverige. Och det är lätt att förstå varför, för hennes budskap är lika okontroversiellt som det är mumma för kulturskribenterna: Hatet mot männen går alltid hem.

Eftersom jag aldrig har köpt det budskapet hade jag egentligen inte tänkt se showen ens på Netflix. Jag tycker att Mia Skäringer är rätt enformig. Visst, hon kan prata bred värmländska med ett sarkastiskt tonfall och det kan säkert vara roligt för dem som inte vuxit upp med det (vilket jag har), och hon är en jäkel på att slänga könsord omkring sig, men i övrigt tycker jag inte hon har särskilt mycket att erbjuda. Men man vet ju aldrig. Kan så många människor ha fel? Jag beslöt att ge den en chans.

Det var den inte värd. Den var precis så stentrist som jag befarat. Alla kvinnor är offer och alla män är gärningsmän. Själv har Mia Skäringer hindrats av patriarkatets framfart under hela sitt drygt 40-åriga liv, och det är först nu när hon är medelålders som hon förmår tänka självständigt.

Det får mig förstås att undra vem det var som skapade hennes tidiga alter egon, som ”Tabita på Skrantabacken” (white trash-brud från Karlskoga, med stringtrosor och tatueringar och en förkärlek för one night stands) och den pratglada och naiva hårfrisörskan Gulletussan. Någon dominant och vidrig karl i hennes närhet, kanske, eftersom hon uppenbarligen var svårt förtryckt och underkuvad.

Varenda gång hon skriker ut något nedsättande om män – vilket hon gör ungefär varannan minut – jublar publiken. Alla tycks känna igen sig. Alla har blivit våldtagna, förnedrade, dominerade, hunsade – det är egentligen ett under att de alls lever och kan sitta där och gapskratta.

Den stora frågan är förstås hur de alls fått tillåtelse att sitta där och skratta åt män, om nu män generellt är så dominanta och förtryckande att inga kvinnor tillåts tänka själva eller fatta egna beslut? I länder där kvinnor faktiskt är förtryckta på riktigt får de ju knappt gå ut utan en manlig familjemedlem i sällskap. Det går inte riktigt ihop, kan jag tycka.

Men det är ju jag det. Jag, som inte alls känner igen mig och som inte tycker att Mia Skäringers humor är så värst mycket att skratta åt.

Men jag är faktiskt inte ensam om det. Efter nära sextio år på den här jorden har det blivit ett och annat ”tjejsnack”. Därför vet jag mycket väl att jag har många systrar som är lika förundrade som jag över att de vita männen bespottas i parti och minut.

Vi har inte alls utsatts för ett grymt och dominant patriarkat som hindrat oss från att andas, leva och tänka. Vi har tvärtom vuxit upp med goda, rejäla och skötsamma fäder, morfäder och farfäder och känt oss älskade och uppskattade genom hela barndomen. Vi har inte blivit förtryckta i vare sig skola eller på arbetsplatser på grund av vårt kön. Dessutom har vi mest positiva minnen av pojkvännerna från förr, även om inte alla fumliga kärleksmöten levde upp till våra romantiska drömmar.

Jag förmodar att jag och mina systrar betraktas som antingen patriarkatets medlöpare, och fiender till alla de patriarkalt nertryckta kvinnor som jublar när Mia Skäringer ropar ”knulla” från scenen, eller oupplysta nuckor som ännu inte insett hur taskiga våra farsor var och hur jävligt varenda pojkvän betett sig genom åren. Men det kan jag bjuda på. Jag vet var jag står och jag finner ingen anledning att ändra ståndpunkt bara för att en narcissistisk komiker har hittat ett lätt sätt att få uppmärksamhet och tjäna pengar.

För mig symboliserar de bespottade vita männen trygghet, kärlek, humor, värme och anständighet. Och det har de alltid gjort.