Upprorsliknande perioder med demonstrationer, hatiska kravaller och omfattande skadegörelse återkommer i mänsklighetens historia. Finns det något gemensamt mellan exempelvis det tidiga nittonhundratalets europeiska försök att åstadkomma en socialistisk revolution med dito övertagande av staten och dagens amerikanska oroligheter?

Jag tror att det finns ett slags krångligt släktskap även om det krävs en hel del konstruktion för att se likheterna.

Den stora olikheten är att den europeiska socialismen handlade om att utjämna påstådda strukturella klasskillnader medan dagens amerikanska uppror handlar om att utjämna påstådda strukturella rasskillnader (jag skriver ”påstådda strukturella” eftersom sakdiskussioner i sådana frågor är som att trampa i kvicksand).

En viktig aspekt är hur respektive upprorsrörelse förhåller sig till staten. Jag tror att socialisterna, vare sig de tillhörde den revolutionära bolsjevikiska eller mer reformerta socialdemokratiska falangen hade en tydlig uppfattning att de ville använda staten för sina syften (socialdemokraterna genom att ta över den genom allmänna val, leninisterna genom att ta över den med våld).

Den nu pågående amerikanska revolutionens upprorsmakare är, skulle jag tro, en mer löslig sammansättning av aktörer. De har inga medlemskort i någon förening, de har inga kanoniska skrifter, de har inga centrala telefonnummer, ingen logga, ingen mässingsorkester och ingen paradsång som Internationalen som de kan sjunga i kör. Hur kommer de att förhålla sig till staten? De har ännu inte, på sätt som liknar socialisterna för mer än hundra år sedan, ådagalagt några ambitioner att kontrollera staten. Det är egentligen konstigt för det naturliga för varje politisk rörelse är att i mån av kraft försöka ta kontroll över staten och använda den för sina syften.

Låt mig börja på nytt från en annan utgångspunkt. I fem, tio år har jag teoretiserat om den svenska staten, den stat som ganska snart efter röstfrihetens införande omhändertogs och under många år skötsamt hanterades av den socialistiska rörelsens reformerta gren, det socialdemokratiska partiet. Jag har kommit fram till att (be mig inte i detalj förklara nu, det har jag gjort så många gånger tidigare) att makten över den svenska staten sedermera, för kanske femtio år sedan, övertogs av ett politikervälde med representanter från alla partier vars affärsidé är att bli omvalt för sin godhet gentemot stora grupper som det är synd om – personer som är offer för elaka omständigheter – och som för att omhänderta dessa offer har byggt upp en industri av administratörer med uppgift att sköta offren.

Sålunda har jag dragit slutsatsen att Sverige styrs av ett politikervälde med vidhängande välfärdsindustriellt komplex som till legitimation och upplysning nyttjar en hel uppsättning idéer om tillvarons sammansättning – den så kallade PK-ismen – till ideologiskt stöd eftersom PK-ismen i varje detalj (enligt min uppfattning) manar politikerväldet att skaffa sig mer makt.

Nu erkänner jag för första gången mina dubier kring den teorin. Mitt intellektuella problem är att PK-teorierna – om intersektionalitet, om transpersoners rättigheter, om den vite mannens skuld genom historien och så vidare – inte har uppfunnits i Sverige utan i USA. Hur har Sverige kunnat bygga ett helt nytt samhälle på grundval av amerikanska PK-idéer och varför har dessa idéer inte haft samma revolutionerande kraft på hemmaplan? Varför har dessa relativt nya amerikanska idéer som ständigt befinner sig under vidareutveckling – många kallar idéerna postmodernistiska eller kulturmarxistiska och hävdar att tankegodset ursprungligen uppstod hos marxistiska tankegrupperingar i förkrigstidens Tyskland – i USA inte fått samma förankring i den amerikanska staten som i den svenska?

Jag undrar om denna anomali, som plågat mig under flera år eftersom jag inte kunnat förstå den eller inlemma den i mitt filosofiska schema, nu håller på att upplösas. Man vet inte vad de amerikanska demonstranterna egentligen vill. De säger att de vill ha någon sorts upprättelse. Räcker det med att ett tjugotal demokratiska kongressledamöter knäböjer inför tevekamerorna i åtta minuter och fyrtioåtta sekunder? Räcker det att poliser här och där, även i Stockholm, knäböjer och sträcker upp ena handen i svartpanterhälsning? Räcker det att mäktiga vita personer i USA tvättar demonstranternas fötter som tecken på ånger över århundradens förseelser?

Om jag hade varit de icke-vita personer i USA som nu plötsligt fått överhanden eftersom deras vita kontrahenter skäms och tycks villiga att göra vilka eftergifter som helst för påstådda rasbrott under femhundra år eller mer så skulle jag inte nöja med fottvätt och knäböjningar. Jag skulle vilja ha mer. Jag skulle kräva mer påtaglig kompensation. När de vita, som faktiskt har pengarna, är så klubbade och spaka gäller det för offren att flytta fram positioner och lagfästa sin rättmätiga gottgörelse.

Förstår du min teori och tolkning av vad den pågående amerikanska revolutionen handlar om? Den handlar om att på ett oväntat men egentligen självklart sätt göra om USA till en officiell PK-stat enligt svensk modell där olika minoriteter erbjuds garanterade rättigheter till försörjning på nettoskattebetalarnas bekostnad.