IDÉ OCH KULTUR I en första text (30/5 2020) om Evert Taubes status som nationalskald skrev jag igår att Taube tog svensken ut i världen och därmed bidrog till att skapa en bild av vi här hemma och de där ute. Men den huvudsakliga orsaken till att vi förknippar Taube med Sverige och svenskhet är att han lärde oss att älska vår egen livsmiljö. Evert Taubes Sverige är fullt av skönhet och storslagenhet. Hans verkliga storhet bestod i att han lärde ett helt folk att se på sin livsmiljö med en poets ögon. Det är precis vad en nationalskald ska göra.

Du som denna soliga pingstdag 2020 går ut på en promenad i en park eller kanske i naturen kan aktivt försöka lyssna på fåglarnas sång. Se på blommorna som växer i vägkanten! Beundra fruktträden som står i blom! Tallarna som reser sig mot skyn! Se ut över vattnet (om det finns något)! Hör hur vinden blåser i träden! Betrakta även människor omkring dig och hur de är upptagna med sina bestyr: någon klipper gräset, en annan sitter och solar på en bänk. Och sätt gärna ord på allt du ser och hör. Säg tyst för dig själv: ”stararna letar efter mask på gräsmattan” eller ”vinden från sydväst får löven att darra”. Du kan till och med föreställa dig att någon skriver en dikt om det du ser. Eller att någon avbildar det på en vacker tavla.

Märker du hur naturen kommer närmare? Hur den blir mer påtaglig? Hur den laddas med en ny och större betydelse? Föreställ dig sedan att någon sätter musik till dina ord, en musik som än mer förhöjer din förundran. Det är som att du går mitt i ett konstverk. Allt som behövdes var uppmärksamheten, orden och musiken. Nu ser du hur vackert allt är. Och är du ute i Guds orörda natur kanske du vågar tänka att du lever i en änglamark, på en himlajord.

Exakt så fungerar Evert Taubes vispoesi, i alla fall den som handlar om vår svenska natur och vår svenska livsmiljö. Hur många som helst av hans visor skulle här kunna illustrera hur skalden får oss att se på vår livsvärld med kärlek och förundran, hur vår natur och våra kulturmiljöer plötsligt framstår som fulla av liv, historia, betydelser och mening. Låt oss ta tre verser ur ”Inbjudan till Bohuslän” från 1943.

Kom, Rönnerdahl, till Ängön nu om våren!
Nu häckar ejder, gravand, mås och trut!
I vildrosbuskarna och björnbärssnåren
har finkarna och mesarna tittut.
På slånens taggiga och svarta grenar
syns inga gröna blad, men knopp och blom
som breder ut över gråa gärdsgårdsstenar
ett pärlstrött flor av snövit rikedom.

Kom ut och lufta vinterdävna tankar
på stigar vindlande i berg och myr
där vinden sveper in från Doggers Bankar
med doft av tång och salt och äventyr!
Och kom till Långevik, till sjökaptenen,
herr Johansson, som, mätt på havets skum,
nu vårdar äppelträden och syrenen
och örtagården kring sitt Tusculum.

Ja, kom och se vårt Bohuslän om våren,
du, Rönnerdahl, som äger blick för färg!
Här går på vinröd ljung de svarta fåren
och rosa skyar över druvblå berg.
Här svallar myllan lilabrun kring plogen
när Anders plöjer med sin norska häst
och skutor med kinesiskt vitt om bogen
på golfströmsgröna svall styr mot nordväst.

Jag är säkert en enkel människa som inte förstår den moderna lyrikens alla subtila hemligheter, men jag har alltid berörts mer av den här poesin än av det som Tomas Tranströmer eller Katarina Frostenson skriver. Och jag har tidigare aldrig lyckats förstå varför. Men nu anar jag att det har att göra med detta att Taube gör allt det vardagliga så storslaget, att han uttrycker en så stark kärlek till den värld han lever i och att han gör vår natur och vår kultur till ett konstverk. Och nu handlar det inte om ett samtida konstverk för autistiska ”undersökningar” om tillvarons mångtydighet utan om ett konstverk som gör tillvaron vackrare och mer betydelsefull. Det kanske blir storvulet och pretentiöst ibland, men när det fungerar – och det gör det ofta – är det helt underbart.

Jag tror att Evert Taubes status som nationalskald i första hand kommer av denna förmåga han ägde att få oss att se det storslagna i vår egen livsmiljö. Mer än någon annan har han lärt svenska folket att se på sin natur och sina kulturmiljöer (åtminstone de miljöer han beskriver) med kärlek och förundran. Det är som att han bjuder in oss att ta del av en teaterföreställning som pågår mitt framför våra ögon utan att vi märker det. Han uppmanar oss att se och höra. Som i ”Här Rosmarie, syns blåa Nämdöfjärden”:

Här Rosmarie, syns blåa Nämdöfjärden,
med vita segel i sydvästlig vind!
Hur ljuvligt långt från stadens larm och flärden
vår stuga ligger mellan björk och lind!
Hör våra tallars sus! Se fältens gröda
i soligt lä av granars gröna mur!
Himlen är blå och stugorna är röda
och svart blänker Larssons tjur.
Känn lindens doft och doft av kaprifol!
Hör, göken han gol!

Hör, se, känn och upplev! Det sköna, det märkvärdiga finns hela tiden omkring oss. Men det krävs av oss att vi stannar upp och ger det vår uppmärksamhet. Därav alla konkreta och ibland högst prosaiska detaljer som finns i Taubes dikter: ”Larssons tjur” kommer till och med in i det stycke vi nyss läste. I en annan visa som kort och gott heter ”Sommar” konstateras det i slutet av en vers att ”Rutger han sysslar med reparation / borta i bo’n”.

De flesta av de visor som fortfarande lever kvar i vårt gemensamma medvetande innehåller den här uppmaningen till uppmärksamhet och tacksamhet i förhållande till vår livsmiljö. ”Calle Schewens vals” naturligtvis, ”Så länge skutan kan gå” (”Ja, vem har sagt att just du skall ha hörsel och syn, / höra böljornas brus och kunna sjunga!”), ”Sjösala vals” och ”Så skimrande var aldrig havet”. Den sistnämnda visan är en kärleksdikt om en första kyss. Men den handlar också om naturens skönhet och inte minst om hur kärleken förhöjer upplevelsen av naturens skönhet:

Så skimrande var aldrig havet
och stranden aldrig så befriande
fälten, ängarna och träden aldrig så vackra
och blommorna aldrig så ljuvligt doftande
som när du gick vid min sida
mot solnedgången
aftonen
den underbara,
då dina lockar dolde mig för världen
medan du dränkte alla mina sorger,
älskling,
i din första kyss.

Evert Taubes storhet består i att han hjälpte oss svenskar att se på vår natur och vår livsmiljö med en poets ögon. Jag är övertygad om att många av oss aldrig hade uppfattat skärgårdens skönhet med samma intensitet om inte Evert Taube hade hjälp oss att göra det. Vi hade heller inte haft samma religiöst färgade förhållande till vår sommar om inte Taube hade hjälpt oss att uppfatta dess skönhet och mystik.

Tack Evert Taube för att du fanns och gjorde världen vackrare för ett helt folk. Det är just precis vad en nationalskald ska göra.

BILD: Fotografi från Nämdöfjärden i Stockholms skärgård.