Min vän allmänläkaren har på senare år gradvis blivit alltmer deprimerad över vad som håller på att hända i Sverige. Han säger att det känns som om förnuft, företagsamhet och sunda medelklassvärderingar – sådant som som en gång gjorde nationen framgångsrik och en förebild för en hel värld – blivit utraderat och förvandlat till oförmåga och pladder. För bara fyrtio år sedan, säger allmänläkaren, fanns ett socialt kontrakt mellan politikerna och det civila samhället som gick ut på vi gemensamt skulle skapa ett ännu bättre Sverige. Folket skulle jobba hårt och den politiska ledningen skulle leda klokt.

Och nu? frågar jag.

Nu är det mer som att vi drar åt olika håll, medelklassen och den politiska eliten, säger läkaren. Medelklassen håller på ungefär som den alltid gjort med att försörja sig, uppfostra barn, ta hand om sina gamla föräldrar och resa exempelvis till Thailand.

Men den politiska eliten har förändrat sig, fortsatte läkaren. Man vet inte riktigt vad de politiska ledarna håller på med, men det känns som de inte längre betraktade det som sin huvuduppgift att skapa ännu bättre livschanser för uppdragsgivarna.

Du menar, medborgarna, skattebetalarna, den rimligt skötsamma medelklassen lite så där allmänhet? frågar jag.

På ett ungefär, säger läkaren lite trevande.

Men det är väl inget konstigt, svarar jag och försöker göra rösten len så att min vän inte ska behöva känna sig tillrättavisad och trampad på tårna. Den där klyftan mellan överheten och folket har vi väl kunnat se framträda allt tydligare under de senaste årtiondena? Politikerna har konstituerat sig som en egen klass med egna stödtrupper och dit hör inte den knegande nettoskattebetalande medelklassen.

Jag vet, suckar läkaren. Vi har sett det komma, men i varje fall jag har velat tränga bort den växande insikten för att det är så obehagligt att ens för sig själv erkänna landets förfall.

Samma med mig, instämmer jag. Det var först för fyra år sedan jag inför mig själv vågade formulera satsen att politikerna inte längre är mina förtroendevalda utan mina fiender. Jag minns det precis. Insikten kom till mig på en midsommarfest. Jag försökte dela min statsvetenskapliga nyupptäckt med bordsgrannarna. Men de ville bara sjunga snapsvisor och skrattade åt mig som om jag var på lyset.

Någon gång under andra hälften av nittonhundratalet började detta tudelade Sverige att bildas. Kanske var det införandet av det statliga partistödet på sextiotalet som gjorde att ett särskilt politikervälde som blev alltmer oberoende av folket kunde börja etablera sig. De skickade ut skattefogdarna för att tvångsmässigt hämta sin lön från medborgarna och slapp därmed att stå med mössan i hand och fjäska för partimedlemmar.

Tidigare, inbillar jag mig, var relationen mellan politikerna och väljarna ungefär som mellan en ICA-handlare och hans kunder. ICA-handlaren är ju på sitt sätt en pamp och för det mesta en begåvad och aktad person som dock aldrig glömmer att han lever på kundernas nåder. Tänk dig att ICA-handlaren fick sina intäkter garanterade av staten. Tror du då att han skulle bry sig det allra minsta om att ta in just den sortens prickiga korv som du vill ha? Det skulle bli mer sovjetstuk över butiken. Kunderna fick nöja sig med de varor som råkade finnas till hands.

Jag har i Afrika levt i den sortens konsumtionskultur och det är rätt besvärligt. Plötsligt spreds ett rykte om att det kommit upp tomater eller toalettpapper eller något annat eftertraktansvärt på hyllorna. Alla lämnade vad de hade för sig och rusade till marknaden. Så är det lite med svenska politiker. Inför val lovar de tomater och toalettpapper men annars är de inte så lyhörda för folkets önskemål.

Ändå går politikerna till jobbet varje dag så man undrar vad de sysslar med om det inte är att förbättra tillvaron för skattebetalarna. Men är svaret inte uppenbart? De har egna hobbies och favoritprojekt som de tvingar medborgarna att finansiera. Just nu under coronakrisen är socialminister Hallengrens regleringsbrev till Folkhälsomyndigeten särskilt uppmärksammat just för att sådant som HBTQ-frågor och nyanländas eventuella psykiska ohälsa prioriteras framför skyddsutrustning till vårdapparaten.

Politikerna ägnar sig åt att till egen ära och tillfredsställelse och sina stödtruppers försörjning vidarebygga och putsa på ett monument som heter den humanitära stormakten. Det påminner lite om de egyptiska pyramidbyggena som gav ära åt faraonerna, inkomster till byggmästarna och en väldig massa slit och ansträngning åt dem som fick baxa stenarna.

Självklart hade faraonerna en egen religion som bevisade för folket att denna ordning var den rätta. Vår tids motsvarande samling trossatser kallas PK-ideologin.