Politiska kommentatorer har en tendens att förklara politik med politik. När jag lyssnar på Mats Knutsson på SvT, eller läser Viktor Barth Kron på Expressen får jag en känsla av rundgång. Deras kommentarer ger inget utifrånperspektiv utan framstår mer som en förlängning av ett politiskt spel där allt handlar om att hålla ihop partier, ta hänsyn till politiska samarbeten och om att öka i opinionsmätningarna. Om socialdemokraterna tvekar om den framtida flyktingpolitiken förklaras det med att de inte vet om de ska stödja sig på LO eller Miljöpartiet. Om Moderaterna har samma bryderier får vi veta att partiet är splittrat och att de är osäkra på vilken politik deras väljare vill ha. Politiken i sig framstår alltså som viktigare än den verklighet som politiken ska hantera.

Jag tror att många i likhet med mig inte bryr sig särskilt mycket om huruvida Sveriges statsminister är socialdemokrat, moderat eller sverigedemokrat. Vi vill ha en regering som tar ansvar för landet, som ser till Sveriges och svenskarnas bästa och som förklarar att det räcker med infantil idealism. För min del får socialdemokraterna gärna vända på klacken och driva svensk politik i en mer realistisk och nationalistisk riktning. Det är verkligheten som räknas, inte politiken. I den mån vi bryr oss partiernas opinionssiffror handlar det om att vi hoppas att den ena eller andra siffran på sikt ska resultera i konkret politik.

Politiken är alltså sekundär i förhållande till verkligheten. Politiken finns till för verkligheten, verkligheten finns inte till för politiken. Och framför allt finns inte politiska kommentatorer till för att förstärka en tendens där politiken blir ett system som mest ägnar sig åt att legitimera sin egen existens.

Men, säger någon, det här så här politikerna tänker. De är kortsiktiga; de tänker bara på opinionssiffror, makt och inflytande. För det första tror jag inte det är sant. Många människor engagerar sig i politiken för att förändra, för att driva samhället i en riktning de själva tror på. Det är ett misstag att konsekvent underskatta människors ideologiska drivkrafter. För det andra får även kortsiktiga beslut verkliga konsekvenser för vårt samhälle, och den som vill kommentera och sätta perspektiv på politik kan mycket väl fokusera på dem. Men framför allt tycker jag det är de kommenterande journalisternas uppgift att tillföra ett utifrånperspektiv. Vill de beskriva hur politiker bara tänker på det politiska spelet får de väl göra det, men då ska det också sättas i perspektiv och kritiseras. Journalister ska inte fungera som en förstärkande förlängning av ett kortsiktigt och politikfokuserat tänkande. De ska kritisera ett sådant tänkande.

Journalister och politiska kommentatorer ska med andra ord bemöda sig om att sitt ansvar att verkligen granska politiken. ”Duckande politiker är ett demokratiproblem” skrev Josefin Utas nyligen med anledning av Stefan Löfvens ovilja att möta journalister. Josefin Utas menar att alla i det demokratiska systemet har ett ansvar att bära upp sin del av demokratin. Politikernas ansvar är inte bara att fatta beslut, utan även att vara tillgängliga för frågor och kritik så att deras agerande kan utvärderas. Väljarnas ansvar är att försöka informera sig och att sedan faktiskt rösta. Journalisternas ansvar är att granska politiken och att ställa makthavarna till svars för deras beslut. Och är det så att vi har en politikerkår som glömt bort vem de arbetar för och som bara tänker på opinionssiffror och makt då ska det kritiseras och inte på något sätt uppmuntras eller framställas som acceptabelt.

Duckande journalister blir också ett demokratiproblem. Och det gäller inte bara undersökande journalister som undviker att gräva fram obehagliga fakta utan även kommenterande journalister som inte ger kritiska utifrånperspektiv på den politik som bedrivs. Som väljare vill vi veta om politikerna gör sitt jobb. Vilka konsekvenser får deras beslut för våra liv, för vårt land, för vår framtid? Arbetar politikerna verkligen för vårt bästa? Tänker de på medborgarna eller på sig själva? Har de någon bild av hur Sverige ska se ut om 30 år? Journalisternas demokratiska uppgift är att betona politikernas ansvar, inte att hjälpa till att förringa det.