Vad är kvinnoförtryck? För de flesta av oss är det ganska lätt att svara på den frågan. Kvinnoförtryck är när kvinnor hindras från att ta del av samma saker som män tar del av – jobb, studier, socialt liv och så vidare. Och i många delar av världen står det systematiska kvinnoförtrycket inskrivet i lagen. Men råder det verkligen kvinnoförtryck i Sverige?

Svaren varierar beroende på vem man frågar. Gudrun Schyman, som en gång likställde svenska män med talibaner, skulle säkert skrika ett gällt ”JA!” men jag hävdar bestämt att svenska män generellt är världens mest jämställda. Det kvinnoförtryck som råder i Sverige har, med få undantag, importerats utifrån.

Att män som kommer till Sverige från de delar av världen där kvinnoförtrycket är lagstadgat tar med sig sin sjuka kvinnosyn över gränsen när de kommer hit är ingen hemlighet. Det är dock många som nekar till det (ända tills relativt nyligen vägrade exempelvis Vänsterpartiet och många socialdemokrater erkänna att begreppet hedersvåld alls existerar) och när Nalin Pekgul, Amineh Kakabaveh med flera avslöjade att mörkermännen skapar kvinnofientliga normer i våra förorter råkade de rejält i onåd.

Idag har dock verkligheten hunnit ikapp även de mest envetna förnekarna. Inte för att det gör någon större skillnad, förstås. Nu skyller de istället på socioekonomiska omständigheter. Ingen skugga må falla över de kulturer – ofta muslimska – där kvinnor betraktas som andra klassens medborgare och knappt får lämna hemmet utan överinseende av sin man eller en manlig släkting. Det är de vita männens fel att kvinnor förtrycks – även om kvinnorna förtrycks av män som har annan hudfärg och annan kultur än vita svenska män.

Jag har en bekant som anstränger sig in absurdum för att slippa erkänna att islam är infekterat av ett djupt rotat kvinnoförtryck. Allt våld mot kvinnor är detsamma och att de muslimska länderna har kvinnohat och kvinnoförtryck inskrivet i lagen beror helt enkelt på de vita männen, menar hon.

”Vad skulle de annars göra, än att stifta lagar som gör att kvinnor måste ha sällskap av en manlig släkting? De var ju tvungna att skydda kvinnorna mot de vita männen” sa hon en gång när vi diskuterade saken.

Hon darrade inte det minsta på manschetten – hon trodde blint på sina egna ord. Därmed var det uppenbart att hon tyckte lite synd om mig, som inte förstod något så självklart, så hon pratade väldigt långsamt och släpigt så att jag verkligen skulle förstå.

När jag påminde henne om den svenske imamen Leif Karlsson, eller Abd al Haqq Kielan som han kallar sig, som 2004 förklarade att det är tveksamt om kvinnor alls ska få ha något socialt liv utanför hemmet spärrade hon bara upp ögonen och log överseende mot mig.

”Han tänker bara på kvinnors trygghet, du måste ju förstå att han har ett ansvar som imam”.

Det är i det läget man undrar om man talar med en tänkande människa eller en viljelös nickedocka. Kanske är det något mittemellan, för kvinnan som leende försvarade Leif Karlssons grova kvinnoförakt är superfeminist. Av den moderna sorten, alltså. Inte som kvinnosakskvinnorna som en gång kämpade för lika lön för lika arbete och liknande, utan den parodi på feminist som på fullt allvar tycker att det är helt okej med slöja på små flickor, och som anser att muslimskt kvinnoförtryck är berikande.

Något år senare gifte hon sig med en muslimsk man. Han arbetar som dörrvakt och när han slutar sitt skift går han ofta på ett nattöppet gym och tränar. När han kommer hem framåt fyratiden på morgonen väcker han sin hustru och kräver att hon ska stiga upp och steka en biff till honom. Han behöver ju sitt protein – och var ska hans kvinna vara, om inte vid spisen?

Feminist är hon ändå, förstås. Trots att hon själv arbetar heltid och behöver sin nattsömn. Och om nu hennes man stundom ter sig en smula… tja, mansgrisig? Det spelar ingen roll. Det är ju ändå de vita västerländska männen som är värst, det vet alla rättrogna moderna feminister.

BILD: En amerikansk, vit familjeidyll, 1950-tal.