IDÉ OCH KULTUR Människor längtar efter mening i vår moderna värld. Det handlar inte bara om en mening som uppstår med hjälp av ursprung, syfte och riktning. Vi vill också känna att den värld vi lever i äger en helighet, en gudomlighet, en meningsfullhet. Människor börjar längta tillbaka till den fysiska livsvärld vi en gång utvecklats i. Vi längtar tillbaka till en påtaglig kontakt med vår fysiska livsmiljö och till en gemenskap med naturen som blir en gemenskap med något som är större än oss själva. Vi kan inte bara tänka, vi måste få känna också. Kanske är det därför människor har börjat duscha kallt igen.

Jag har länge tänkt att den nykonservativa reaktion vi idag ser mot modernism och globalisering går hand i hand med en längtan efter mening. Jag har också tänkt att det handlar om en mening, eller meningsfullhet, som uppstår i och med att vi identifierar ett ursprung och ett mål. Vi behöver en berättelse om varifrån vi kommer och vart vi är på väg. Det här skulle delvis förklara varför nationalismen har kommit tillbaka: nation, kultur och etnicitet inbegriper en historisk gemenskap, och den kollektiva gemenskapen blir som en rörelse som den enskilda individen bara behöver följa med i.

Men sedan en tid tillbaka ser jag också en annan tendens, ett annat sökande efter mening, en annan protest mot vår moderna värld. Jag ser det hos mig själv, jag ser det hos människor jag känner och hos personer jag följer på internet: vi längtar tillbaka till en fysisk livsvärld som är något mer än en tom kuliss. Vi saknar helt enkelt vår naturliga livsvärld med dess färger, dofter och naturliga ljud. Vi saknar den konkreta påtaglighet som finns i värme och kyla, i mörker och ljus. Och dessutom saknar vi en livsvärld som betyder någonting, som har en mening. Och nu är det inte en mening som kommer av ursprung och mål, men av ande och själ. Vi vill leva i en värld som är besjälad av liv och historia, inte i en värld som består av tomma kulisser som vi knappt lägger märke till.

Människor längtar alltså tillbaka till det fysiska, till det påtagliga, men därmed också till det andliga. För ett starkt möte med naturen är också ett möte med något som är större än oss, som överskrider våra egna begränsningar och i vars sköte vi kan ”vandra i de längst förflydda tider och i [vårt] släktes framtid likaså” som Evert Taube skrev i Inbjudan till Bohuslän.

Ett bland många tecken på att människor längtar tillbaka till det fysiska är det intresse som vuxit sig starkt under senare år för isbad och kalla duschar. Människor duschar kallt för att väcka kropp och sinne till liv, för att träna upp viljestyrkan, för att bli mer motståndskraftiga mot fysisk och psykisk stress och för att stärka immunförsvaret. Holländaren Wim Hof är kanske den mest kända profeten inom området: att utsätta sig för kyla verkar vara hans väg mot personlig frälsning. Men jag tror inte det bara handlar om en önskan efter positiva hälsoeffekter. Jag tror det handlar än mer om ett växande behov av att få uppleva något fysiskt överhuvudtaget. Att utsätta sig för kraftig kyla tar oss tillbaka till kroppen, till våra sinnen, till vårt nervsystem. Det befriar oss tillfälligt från allt vad tankar och abstraktioner heter (prova själva). Livet blir fysiskt och konkret och vi får njuta av att bara känna.

Ett helt annat fenomen, men som även det vittnar om en längtan tillbaka till det fysiska, är det starka intresse som kommit de senaste decennierna för meditation och ”mindfullness”. Det finns olika typer av meditation, men den inriktning som handlar om mindfullness går ut på att låta sinnet vila vid det konkreta som finns omkring oss. Meditationen består i att stillsamt uppmärksamma vår fysiska livsvärld och låta sinnet fyllas av den. Man ska inte tänka, inte ifrågasätta, inte föreställa sig något annat än det man för ögonblicket kan uppfatta. Vad som händer när man stannar upp inför tillvaron och inför alla de ting den består av är att den plötsligt utstrålar en andlig dimension som man missar om man bara hastar förbi. Man ser tillvarons skönhet. Saker och ting verkar uppfyllda av ett liv, av en själ.

Det finns ett begrepp inom idé- och kulturhistoria som är värdefullt att känna till här. Den tyske sociologen Max Weber (1864-1929) talade om det moderna samhället som en pågående process av ”avförtrollning av världen”. Och det verkar uppenbart att vår fysiska livsvärld har förlorat mycket av sina tidigare betydelser på grund av vetenskapens, kunskapens och rationalismens framväxt. Industrialisering och urbanisering har också spelat en stor roll. För äldre tiders människor framstod världen som betydligt mer besjälad och förtrollad. Vi har exempelvis vår gamla svenska folktro där skogar, berg och vattendrag var bebodda av mystiska väsen, och där ritualer i naturen och örter med magisk läkekraft kunde användas för att bota sjukdomar eller överhuvudtaget bara påverka framtiden. Naturen var något annat än atomer och kemiska processer. Den bestod av egensinniga krafter som människan var tvungen att respektera.

Men det handlar inte bara om att naturen var besjälad av mystiska krafter. Naturen var också mer närvarande i människors liv. Vi ska inte glömma bort att onaturliga stimuli som elektriskt ljus, radio, TV, mobiltelefoner och internet är sentida fenomen i människans historia. Precis som vi under de senaste femtio åren har levt i symbios med TV och idag med internet och sociala medier, levde man förr i symbios med ljus, mörker, värme, kyla, fysiskt arbete och vila. Den fysiska livsvärlden var påtagligt närvarande i människors liv på ett sätt som vi nästan inte kan föreställa oss idag. Förr i tiden innebar fullmåne och molnfri himmel att man kunde röra sig utomhus på kvällar och nätter under höst och vinter. Fullmånen lyste upp vinternatten som en fackla. Vem uppmärksammar idag om vi har fullmåne eller inte? Våra städer är alltid upplysta.

Så varför har vi tappat den här kontakten med naturen? På grund av den tekniska utvecklingen förstås, på grund av den bekvämlighet vi lever i och på grund av vetenskapens framsteg och det religiösa och magiska tänkandets tillbakagång. Vi har i någon mening befriats från vår naturliga livsmiljö, men därmed har också någonting gått förlorat. Tendensen har blivit ännu starkare med framväxten av den digitala värld som till viss del har ersätt den verkliga, men som inte har några fysiska upplevelser att erbjuda. Vi kan erövra England på ett dataspel eller titta på Vikings på Netflix, men vi kommer inte känna hur vinden blåser i håret eller kylan biter i kinden när vi seglar iväg över havet.

Och vi behöver kanske känna det ibland för att känna oss levande. Vi behöver den miljö vi en gång har utvecklats i. Vi behöver värme, kyla, ljus och mörker för att få balans mellan det intellektuella och det fysiska. Men vi behöver också en livsmiljö som betyder någonting, som är besjälad av någonting, som vi kan upprätta ett emotionellt förhållande till. Vi vill leva i en värld som har en mening, en betydelse, ett värde. Vi kan inte bara leva i sterila städer med en arkitektur som går på tvären mot allt vad skönhet och andlighet heter.

Så det är bra. Tillbaka till naturen! Tillbaka till vår naturliga mänsklighet! Låt oss försöka förtrolla världen igen. Vi kanske inte kan tro på huldror och troll, men vi kan tro en gemenskap med den värld och natur vi lever i. Vi kan också försöka återupprätta ett förhållande till naturen där vår naturliga
livsmiljö blir vårt hem igen. Jag tror fler och fler kommer försöka göra det. Inte alla. Långt därifrån. Men många.

BILDER: Målningar av Vincent van Gogh. 1) ”Vetefält med cypresser”, 2) ”Stjärnenatt” (båda 1889).