Coronaviruset ger utmärkt stoff för samhällsfilosofiska funderingar. Eller rättare sagt: inte viruset i sig utan samhällenas metoder att förhålla sig till smittan.

En sak är uppenbar. Coronaviruset är något helt nytt vars egenskaper världen inte känner. Vi vet till exempel inte hur stor andel av en befolkning som blir smittad, hur stor andel av de smittade som dör, hur det ligger till med eventuell immunitet, ifall viruset tänker komma tillbaka i nya vågor efter det att vi trott att det ebbat ut, om några verkningsfulla motmedel kommer att utvecklas i närtid. Världen står undrande. En del forskar frenetiskt, andra fattar beslut på basis av obekräftade teorier som de hoppas ska fungera. (Exempelvis har jag själv tagit en klorokinkur.)

Det som är extra besvärligt för de västerländska samhällena med coronat är att dessa samhällen inte är vana att ställas inför nya problem eller kanske snarare att de inte är vana vid att stå inför problem som politikerna med något slags trovärdighet åtminstone kan låtsas lösa på det vanliga sättet, det vill säga med nya budgetanslag och nya lagar. (I USA har man ett delvis annorlunda reguljärt reaktionsmönster. Där tar man gärna till internationellt våld när något går snett. Denna standardlösning kom väl till pass efter 9/11 genom invasionerna av Afghanistan och Irak.) Vi är kort sagt inte vana vid otippade händelser som utmanar våra samhällens institutioner och etablerade reflexer.

Man kan jämföra med migrationsprojektet som i varje fall för Sveriges del nog på lång sikt är betydligt mer ödesdigert än coronats anfall. Men migrationens besvärliga verkningar har den svenska staten än så länge hjälpligt plåstrat över med ökade anslag och en massa sociala insatser som troligen inte fungerar men håller modet uppe på många trosvissa människor, framför allt inom det välfärdsindustriella komplexet.

Men den sortens sedan årtionden intränade krishantering fungerar alldeles tydligt inte på coronat. Man kan inte muta bort viruset, ej heller reglera iväg det fast man försöker med olika slags social distansering. (I USA har man inte ens kommit på tanken att bomba något avlägset land för att få bukt med viruset. Så skrämmande ny är situationen.)

Jag kommer då att tänka på några visdomsord som formulerades av kyrkofadern Augustinus (354 – 430; se bilden). Visdomsorden har ansetts inrymma så mycket sanning att de inhuggits i en platta på entréväggen till gamla Kanslihuset, numera Ledamotshuset, invid Riksdagshuset:

In necessariis unitas
In dubiis libertas
In omnibus caritas

Eller översatt till svenska:

Enhet i nödvändiga ting
Frihet vid tvivel
Men alltid kärlek

Eller i en friare tolkning:

När vi vet vart vi ska och hur vi ska komma dit är det klokt att skapa enhet och kraftsamla under en gemensam stark ledning. När vägen däremot är oklar och ingen har någon säker lösning är det bättre att släppa allt fritt och låta mångfalden råda; riskerna sprids och chansen att hitta goda lösningar ökar när många söker oberoende av varandra och oberoende av någon central ledning. Men hur vi än organiserar oss gäller det att sätta omtanken om nästan främst.

Problemet för byråkratistyrda länder som Sverige är att de inte förmår följa Augustinus råd. Bara om de har ledande politiker som är verkliga statsmän kan de undantagsvis, inför tidigare oanade problem, höja sig över de etablerade lösningarna och, i det här fallet, till exempel dekretera mångfald och uppmuntra till experiment i syfte att så snabbt som möjligt få fram oväntade lösningar och så småningom enas om något som kan fungera och därefter genomdriva detta i stor skala.

Jag inser att det låter verklighetsfrämmande men jag undrar om vi inte snabbare kommit fram till en trovärdig coronapolitik – vilket vi fortfarande saknar – om landstingen eller till och med kommunerna eller till och med de enskilda äldreboendena uppmuntrats att hitta på sin egen coronapolitik. Det är omöjligt att ingen skulle upptäcka att det är en dålig idé att timanställa äldrevårdspersonal direkt från gatan och skicka ut dem utan skyddsutrustning i hemtjänsten. Folk skulle kunna experimentera med möjliga droger (som jag gör med klorokin) i stället för att Läkemedelsverket skulle förbjuda sådana experiment vilket verket de facto har gjort. Det går inte att föreställa sig att Sverige skulle ha så dåligt med testutrustning som vi har om 21 landsting och 290 kommuner och ett antal storföretag fått fria händer att lösa sina egna problem till nytta för dem som inte är lika flinka. Visst skulle ett antal äldreboenden köpa syrgasgeneratorer så att landstingen slipper skicka ut instruktioner om att äldre covidfall inte ska behandlas med syrgas (som inte finns) utan med morfin (som finns).

Men i Sverige har byråkratins mentalitet trumfat entreprenörskapets. Det beror på att det för byråkratin är värre att göra fel än att inte göra någonting alls. Vi behöver sådana regeltrogna byråkratier för att säkerställa att broarna håller. Men de riskerar att lägga sin döda hand över det nytänkande som okända utmaningar nödvändiggör.