A dark horse är en ny spelare som dyker upp och otippat vinner och därmed förändrar förståelsen och kanske till och med reglerna för spelet, lite som Donald Trump. Den mörka hästen påminner om ”den svarta svanen”, alltså en helt oväntad händelse som kastar allt över ända. När sådana dunkla djur uppträder tvingas man till förnyad tankeverksamhet.

Politik handlar om kontrollen över det ekonomiska överskottet. Den grundläggande analysen av den svenska laguppställningen – alltså min grundläggande analys som inte delas av så många andra – är att politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex samt komplexets klienter står på ena sidan och den nettoskattebetalande medelklassen på den andra. (Näringslivet är också nettoskattebetalare men bolagsskatten motsvarar bara runt sex procent av de offentliga intäkterna. Pengarna kommer från medelklassen.) Dessa två lag slåss om det ekonomiska överskottet. Medelklassen vill behålla överskottet och politikerväldet vill tillskansa sig överskottet från den nettoskattebetalande medelklassen just medelst beskattning.

Så kommer ett sådant där mörkt djur i form av coronat. När skräckens dimmor skingrats kommer vi att upptäcka att BNP och därmed det ekonomiska överskottets storlek minskar och dessutom att det till stor del pantsatts av det coronaförskräckta politikerväldet. Då blir det slagsmål om slantarna.

Man kunde ha trott – vilket jag hade hävdat om du frågat mig för en månad sedan – att kampen skulle stå mellan de två angivna lagen samt internt inom politikerväldet mellan välfärdskomplexets administratörer och dess klienter. Förresten skriver Malcom Kyeyune i Göteborgs-Posten om en förväntad sådan internkonflikt inom komplexet (fast han använder en i mitt tycke olämplig nomenklatur ty han kallar välfärdskomplexets administratörer för medelklass vilket blir konstigt eftersom det är en himla skillnad på den nettoskattebetalande och den nettoskattemottagande medelklassen). När kakan krymper är det klart att systemets administratörer vill behålla en större andel för sig själva och minska bidraget till klienterna.

Dessutom kommer politikerväldet naturligtvis att vilja pungslå den nettoskattebetalande medelklassen ännu mer för att värna om sitt eget fögderi, alltså välfärdskomplexet och dess klienter (samt, naturligtvis, mediepropagandisterna och alla skattefinansierade aktivister).

En mörk häst, vars imponerande inhopp på banan jag för en månad sedan inte hade förutsett, är det svenska näringslivet. Jag vet inte hur många miljarder kronor alla de statliga stödpaketen till näringslivet kommer att kosta men det handlar säkert om en bra bit över tio BNP-procent, alltså mer än 500 miljarder. Näringslivet har plötsligt etablerat sig som välfärdskomplexets kanske enskilt största bidragsmottagare. Pengarna måste tas någonstans ifrån samtidigt som BNP i varje fall tillfälligt förväntas sjunka. Det ser inte bra ut.

Om jag fick bestämma så skulle vi dra ned på all den onödiga PK-inspirerade lyxkonsumtionen i form av invandring, dyrbar klimatpolitik och skadlig identitetspolitik. De åtta miljarderna till statsmedia skulle kraftigt skäras ned om inte helt dras in. U-landsbiståndet som ändå för det mesta är till förfång för mottagarna sitter löst till. Skolinspektionen kan läggas ned så att skolorna får utvecklas på egen hand till fromma för den svenska utbildningens kvalitet. Det finns mycket angeläget att göra.

Sverige kommer förhoppningsvis att tvingas inse att det kostar mer än det smakar att aspirera på att vara en humanitär stormakt. Det blir ett surt men nyttigt äpple att bita i.