IDÉ OCH KULTUR I tider av karantän och social distansering kan det vara värt att påminna om att avstånd och längtan också har skapat stor litteratur. På 1100-talet utvecklade de occitanska trubadurerna i Sydfrankrike det kristna Västerlandets första icke-religiösa poesi. Deras texter handlar om kärlek på avstånd, om saknad och längtan. Och ofta är det den första våren som inspirerar. Det är när träden grönskar, när fruktträden blommar och när vårfåglarna sjunger som lusten att dikta och älska föds. Så var det då och så är det kanske nu.

Just nu oroar sig många för sjukdom och död. Några tvingas sörja anhöriga eller bekanta som gått bort. Mitt i oron och sorgen är våren samtidigt smärtsamt vacker med sin sedvanliga uppmaning till liv och förnyelse. Har vi tur skiner solen denna påskafton 2020. Har vi än mer tur sjunger fåglarna. Kanske har träd och buskar börjat grönska; något fruktträd kan ha slagit ut i blom.

Social distansering är beordrad. Vi ska hålla avstånd till varandra. De som kan och orkar får avnjuta våren ensamma i sina trädgårdar eller på sina balkonger. Vi kanske inte ens får träffa vissa personer vi håller av. Tillgivenhet och kärlek får praktiseras på avstånd.

Men det har gjorts förr. För 900 år sedan skapade de occitanska trubadurerna i Sydfrankrike medeltidens första profana poesi (sedan Antiken). Det var en poesi som handlade om just distansering och kärlek. Trubadurerna sjöng om kärlek, men det var en kärlek på avstånd. Och inspirationen till kärleken, men också till sin kärlekspoesi sade sig trubadurerna ofta få av våren, eller närmare bestämt av den grönskande naturen och de kvittrande fåglarna. Trubadurerna tänkte sig att fåglarna sjöng på ett eget latin, det vill säga på ett eget gudomligt och lovprisande språk. Och om fåglarna kunde sjunga så vackert kunde väl poeten också göra det.

Frankrike var under Medeltiden uppdelat i två separata språkområden. I norr talade man ”la langue d’oïl”, som senare skulle bli vår tids moderna franska. I söder, där den språkliga påverkan från de germanska invasionerna hade varit mindre, talades ”la langue d’oc” (”oïl” och ”oc” var de ord som användes för att säga ”oui”: ”ja”). La langue d’oc, eller ”occitanskan” som det heter idag, lever kvar i en modern variant och är föremål för vissa bevarande insatser. Språket för dock en tynande tillvaro även om undervisning i och på occitanska bedrivs vid vissa skolor och universitet. På universitetet i Bordeaux har man spelat in en video där några studenter talar occitanska i dess lokala variant från landskapet Gascogne.

Den occitanska kulturens stora stolthet är den medeltida trubadurlyriken. Det var i södra Frankrike som den så kallade ”höviska kulturen” uppstod. Den höviska kulturen var en hovkultur som kretsade kring idealiseringen av kvinnan och civiliserandet av mannen. Männen skulle nu uppföra sig som hedervärda riddare i damernas närvaro och dessutom kunna utföra hjältedåd till deras ära. Dikter skrevs om damernas skönhet och romaner författades om riddarnas äventyr. Frankrike var på 1100-talet ett feodalistiskt land där lokala härskare hade en närmast oinskränkt makt över sina territorier. I och med det första korståget 1096-1099 hade många sydfranska adelsmän kommit i kontakt med den bysantinska kulturen. När man kom hem igen hade man tagit med sig en ny smak för konst och litteratur.

Ordet trubadur (”trobador” på occitanska) kommer från verbet ”trobar” (”trouver” på modern franska) vilket betyder hitta, finna. Trubaduren ska hitta den rätta inspirationen, de rätta orden, det rätta uttrycket. Framför allt ska han hitta det rätta sättet att besjunga kärleken som livsprincip. Trubadurernas lyrik är en kärlekslyrik. Det handlar om kärlek, om kärlek på avstånd, om den dam som poeten älskar, om den njutning som finns i den sanna kärleken, om lidandet och om nödvändig självbehärskning för att inte gå under av begärens alla kval. En trubadur tonsatte även sina dikter och sjöng dem till eget ackompanjemang. En hel del tonsättningar finns bevarade och kan avnjutas på Spotify och Youtube.

Man räknar hertigen Vilhelm IX av Akvitanien som den förste av alla trubadurer. För den som kan lite skolfranska eller något annat romanskt språk kan det vara intressant att se hur man skrev kärlekspoesi Sydfrankrike på 1100-talet. En av de texter (”Ab la dolchor del temps novel”) som finns kvar av Vilhelm av Akvitanien inleds just precis med några ord om vårens grönska och fåglarnas sång som inspirationskälla till kärlek och begär:

Ab la dolchor del temps novel / foillo li bosch e li aucel / chanton chascun en lor lati / segon lo vers del novel chan / adonc c’om s’ainsi / d’acho dont hom a plus talen.

Ordagrant betyder detta ungefär: ”Vid den nya tidens behag / får skogarna sina löv och fåglarna / sjunger var och en på sitt latin / enligt den nya sångens versmått. / Det är alltså bäst att skaffa sig / det som en man begär mest av allt.”

Temat om våren som en tid för kärlek och begär kommer leva vidare i hela trubadurlyriken och senare i hela den höviska litteraturen. Våren framställs som en naturlig tid för kärlek: ljuset kommer tillbaka, träden grönskar, blommorna slår ut. Våren innebär också slutet på vintern, på mörkret och kylan (jodå: även i Sydfrankrike). De fåglar som oftast nämns är lärkan och näktergalen. ”la lauzet’ e-l rossinhol / am mais que nulli autr’auzell” (”lärkan och näktergalen / älskar mer än några andra fåglar”) skriver trubaduren Pierre Vidal. Fåglarna sjunger för att förmedla sin glädje, men också för att uttrycka sin längtan efter den älskade som inte är där.

Men hur fortsätter hertigens dikt då? Jo i andra strofen lämnar han vårfåglarna för att istället beklaga sig över att det inte kommer vare sig budbärare eller brev från den han älskar. Det är kärlekens ovisshet som plågar honom mer än något annat. I tredje strofen blir han än mer poetisk och förklarar att kärleken är som grenen på ett hagtornsträd: om natten när det regnar och haglar skakar grenen i kylan och mörkret, men när dagen kommer och solen skiner sträcker grenen på sig och visar upp sina gröna blad. Och så är det med kärleken: den pendlar mellan plåga och glädje, mellan utsatthet och triumf. I slutet blir dikten oväntat fysisk när poeten beskriver vad han konkret längtar efter: ”Jag minns fortfarande den morgon / när vi gjorde slut på kriget / och hon gav mig denna stora gåva / hela sin kärlek och sin ring / må Gud låta mig leva så länge / att jag återigen får lägga handen under hennes mantel”.

I modern tid är det nog Bernard de Ventadour (ungefär 1130-1190) som får räknas som den mest kände av alla trubadurer. Lyssna gärna på några av de verk som finns bevarade. Till skillnad från Vilhelm IX av Akvitanien var Bernard de Ventadour ingen förnäm hertig utan antagligen son till enkelt tjänstefolk på slottet Ventadorn i landskapet Limousin. En av anledningarna till att han blivit populär i modern tid är att han inte försöker vara svår. Trubadurlyriken är ofta svårtillgänglig: det finns sammanhang och referenser vi inte förstår och vi kan ha svårt att ta till oss den ibland märkliga idealiseringen av kärleken. Trubadurerna utvecklade till och med en särskilt svårtillgänglig variant av sin poesi som de kallade ”trobar clus”: det stängda diktandet.

I en av sina mest kända texter (”Can vei la lauzeta mover”) beskriver Bernard de Ventadour hur han ser en lärka i skyn som plötsligt låter sig falla handlöst genom luften: ”När jag ser lärkan av glädje / röra sina vingar mot en solstråle, / släppa kontrollen och med avsikt falla ned genom luften / av det behag som den känner i hjärtat / då får jag så stor livslust / av dem som jag ser glada / att jag förvånas över att på en gång / hjärtat inte smälter av begär.”

Den store franska medeltidshistorikern Jacques Le Goff skriver i ett av sina verk att den höviska kulturens stora bidrag till det västerländska tänkandet var att utmana äktenskapet som enda legitima relation mellan man och kvinna. Det vill säga att den höviska kulturen ger den autentiska kärleken ett egenvärde vare sig den utspelas inom äktenskapets ramar eller inte. I den betydelsen var den förvånansvärt modern. Till Sverige kom den höviska litteraturen i början av 1300-talet i form av de tre så kallade Eufemiavisorna, som var tre romaner om hjältemodiga riddare som efter otaliga äventyr och prövningar lyckas vinna sina åtrådda damer.

Men det vad i Sydfrankrike det började. Och det började med vårens ankomst, med trädens grönska och fåglarnas sång. Och inte minst började det med avståndet och frånvaron, och därmed med längtan och begäret.