OPINION Den svenska socialdemokratins allt djupare kris kan, som många redan påpekat, inte enbart förklaras av bristande ledarskap. Det finns ett tydligt europeiskt mönster av att socialdemokratiska partier haft svårt att anpassa både ideologi och politik till ett läge där arbetarklassen inte längre fyller samma roll som i partiernas barndom och starka tillväxt. Samtidigt kan inte förnekas att det svenska fallet har tydliga särdrag av just undermåligt ledarskap, av en allt tydligare oförmåga att förklara vad partiet har för vision – utöver att sitta vid makten för maktens egen skull.

Stefan Löfven är nu på väg att skriva in sig i maktpartiets historia som en av dess sannolikt sämsta politiska ledare i modern tid. Det är mycket slående att en del nu även har börjat önska att Håkan Juholt skall återvända från exilen på Island, som ett slags sista hopp om att friskt ledarskap skall kunna undvika en annars stundande katastrof i nästa val. Och då skall det minnas i vilka grälla toner Juholts ledarskap målades upp när han tvingades att avgå.

Låt oss, som ett tankeexperiment, anta att Löfven på valnatten i september 2018 hade valt att göra som Fredrik Reinfeldt gjorde när alliansregeringen fyra år tidigare röstades bort från makten. Löfven kunde förklarat att regeringen inte längre hade folkets förtroende och att han därför skulle lämna in sin ansökan om entledigande. Samtidigt kunde han meddelat att han inte längre kunde sitta kvar som partiordförande, utan var redo att avgå så snart partiet kunnat enas om en ersättare.

Poängen med detta tankeexperiment är att det målar upp en möjlighet till en fundamentalt annorlunda politisk utveckling. Om Socialdemokraterna hade valt att gå i opposition, med en ny partiledare, kunde man inte bara fått tid att i lugn och ro mejsla fram en ny politik, baserad i en ideologisk vision av vilket Sverige man önskade se. Man hade också kunnat frigöra sig från ett djupt destruktivt inflytande från Miljöpartiet, vilket sannolikt skulle varit bra både för partiet och för landet som helhet.

Viktigast av allt är dock att man kunde låtit en förnyad alliansregering komma till makten, med ansvar för att hantera den allt djupare kris som nu präglar kombinationen av en liberal invandringspolitik och en fundamentalt misslyckad integrationspolitik. Det hade funnits ett slags poetisk rättvisa i att Ulf Kristersson som statsminister kunde satts att administrera konsekvenserna av vad hans företrädare Reinfeldt hade ställt till med, genom sin uppgörelse med Miljöpartiet.

Socialdemokratiska ideologer och bloggare hade kunnat slå betydande mynt av att det var just Reinfeldt som lade grunden för migrationskrisen, samt att han så tydligt hade visat maktens cynism genom att säga ”öppna era hjärtan” när han egentligen menade ”öppna era plånböcker”.

Om Löfven hade valt att träda tillbaka efter valet 2018 kunde Socialdemokratin idag mycket väl ha legat en bit över 30 procent i opinionsmätningar. Man hade – möjligen – kunnat vara på väg att utforma en ny politik, och man hade kunnat frossa i hur en djupt splittrad Allians tillsammans med Sverigedemokraterna tvangs hantera en allt djupare kris inom sjukvård och äldreomsorg. Det egna bidraget till att provocera fram denna kris, som i grunden är en konsekvens av eskalerande kostnader för migranter som inte kunnat integreras, hade enkelt kunnat sopas under mattan.

Men Löfven var så förblindad av maktens härlighet att blotta tanken på att frivilligt träda tillbaka förmodligen inte ens fanns i hans föreställningsvärld. Det är talande att han samtidigt som allt fler nu börjat fråga inte om utan snarare när han skall avgå, på eget bevåg har gått ut i sociala medier och förklarat att han ser fram emot att leda partiet i nästa val. Visionen är kanske att pressa partiet under 15 procent, eller till och med att sluta som grekiska Pasok?

Drygt ett år efter att han accepterade att ingå det famösa ”januariavtalet” har Löfvens problem även blivit partiets. Han kan helt enkelt inte avgå för det skulle utlösa regeringskris, med nya oförutsägbara talmansrundor och ett möjligt extraval där både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna sannolikt skulle göra mycket stora vinster.

I stället avtecknar sig ett scenario där partiet efter ytterligare två år med Löfven vid makten riskerar att behöva gå in i en valrörelse med opinionsmätningar på kanske 15 procent eller lägre. Hans senare uppträdanden i media, där han förnekat att gängkriminalitet har någon som helt koppling till invandring och hävdat att ”ungdomsrånen”, där arabiska pojkar rånar och förnedrar ”svennar”, är konsekvenser av den tidigare Alliansregeringens skattesänkningar, har blivit så patetiska att partistrategerna sannolikt bävar inför varje nytt framträdande.

Samtidigt som Löfvens eget politiska eftermäle torde vara räddningslöst komprometterat, riskerar maktpartiet nu att tvingas bevittna hur Sverigedemokraterna tar över LO, samtidigt som man själv reduceras till ett parti för bidragstagare och islamister. Sannolikt är det nu bara en tidsfråga innan han kommer att tvingas löpa gatlopp i medierna. För många kommer det då att bli frestande att tycka synd om Stefan Löfven, vilket förmodligen är det mest förnedrande som kan drabba en politiker. Det bör vi dock värja oss emot, av flera skäl.

Det var Löfven som genom att vägra avgå krattade manegen för Annie Lööf att spela upp ett djupt oanständigt spel om makten, där hon under månader av krampaktiga förhoppningar om att själv kunna bli statsminister lyckades ta Sveriges Riksdag som gisslan.

Det är Löfven som genom att vägra konfrontera de gröna khmererna – och Morgan Johansson – i frågor om migrationspolitiken har ansvar för en massiv ökning av antalet beviljade uppehållstillstånd, främst via anhöriginvandring.

Det är också Löfven som, via sitt utomordentligt vulgära och aggressiva sätt att utmåla alla meningsmotståndare som rasister och nazister, bär en stor del av ansvaret för den allt mer hatfyllda retorik som kommit att prägla svensk politisk kultur.

Det är inte ett dugg synd om Stefan Löfven. Men det är mycket synd om Sverige.