OPINION Utan att begripa vad den gjorde beslöt riksdagen år 1975 att Sverige skulle vara mångkulturellt. I proposition 1975:26 står det att ”invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten”. Statsbidrag skulle utgå för att hjälpa de invandrade som så önskade att bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten.

Först nu börjar Sverige motvilligt begripa vad mångkultur egentligen betyder. Till exempel kan det betyda antagonistiska motsättningar mellan två svårkompatibla rättssystem, det klanbaserade och det västerländska.

I klansystemet är individen underkastad klanen. Om det blir bråk mellan personer från olika klaner så vidtar förhandling mellan berörda klanledare och det bestäms om kompensation till den förfördelade klanen. Det är klanen, inte individen, som är brottsling respektive målsägande. Så skipas rättvisa.

I det västerländska systemet skipas rättvisa i en process vars kontrahenter är den brottslige individen och staten. Brottet är begånget mot staten i egenskap av chef för hela samhället. Därför är det staten som utreder, dömer och bestraffar.

Under en flerhundraårig omställningsperiod övergick västerlandet från klanrättvisa till statsrättvisa. Processen var troligen klar när Thomas Hobbes år 1651 publicerade boken Leviathan. Det bibliska sjömonstret Leviatan var sinnebilden för det grymma och allsmäktiga statliga våldsmonopol som inrättats för att få stopp på en ordning där släkter slogs med varandra och släktfejder och vendettor kunde pågå i årtionden och rätten, enligt Havamal, satt i spjutstångs ände. Övergången till statsrättvisa var ett civilisatoriskt framsteg som lade grunden för fredligare förhållanden och ekonomisk utveckling.

Shakespeares Romeo och Julia utspelar sig i Verona under en era när systemen samexisterade. Klanerna Montague och Capulet är fiender. När Romeo Montague och Julia Capulet blir kära bryter de klanhedern och åtskilliga människor dör innan allt är klart, det älskande paret också som bekant. Som straff blir Romeo förvisad av Prinsen, staten, som ändå tycks ha haft lite att säga till om. Julia hade nog kunnat bli utkastad från en balkong. Den verkliga upplösningen av dramat var de två klanernas förbrödring inför åsynen av sina respektive förluster.

En annan historisk skandal av stora mått var Bullret i Vadstena. Gustav Vasas dotter Cecilia, 19, var med på sin storasyster Katarinas bröllop. På nätterna smet brudgummens bror Johan av Ostfriesland in på Cecilias rum. Hertig Erik, sedermera Erik XIV, blev rasande för att familjehedern var kränkt. Han fängslade Johan och passade möjligen på att kastrera honom. Gustav Vasa blev i sin tur rasande på sonen Erik eftersom han gjort ett så stort nummer av affären att hela Europa nu skrattade åt att familjen Vasa fått horn.

Klanrätt kan svårligen samexistera med statsrätt. När jag bodde i Afrika berättades det om klaner, fastän det kallades stammar, som löste sina inbördes problem genom olika slags kompensation och inte alls kunde begripa varför staten skulle lägga sig i. Det går att förstå eftersom ett brott som klarats upp av stamhövdingarna och rimliga böter erlagts är ju färdighandlagt i och med att en för alla godtagbar lösning har uppnåtts. I ett sådant läge kan staten inte göra så mycket annat än stå där och se snopen ut och få tåla att inte tillmätas någon auktoritet. I Somalia är det normala att klanerna om de så önskar kan ta ut mål från de statliga domstolarna och döma själva. Från Indien rapporteras att stamfolken i Nordöst föredrar stamsamhällets rättssystem framför det västerländska för att ”(i) de var mer bekanta med det traditionella systemet, (ii) det är enklare och mer kostnadseffektivt samt (iii) att rättvisa skipas snabbare”.

Det verkar som om klanrättvisa driver ut statsrättvisa (ungefär som, kan jag påminna skolade ekonomer om, dåligt mynt driver ut gott mynt enligt Greshams lag).

Men en stat utan auktoritet och därmed utan våldsmonopol är ingen stat i västerländsk mening. Den svenska staten utmanas nu av klanrättvisa och sharialagar. Jag tror att detta kan bli slutet för den svenska staten om den inte går in med full kraft och återupprättar sin auktoritet. Klaner plus brottslighet är lika med mafia. Det är plågsamt att säga det men Mussolini lyckades tillfälligt få bukt med den italienska mafian med sina råa metoder. (När sedan den amerikanska krigsmakten kom år 1943 och jagade bort alla fascister var fältet fritt för mafiosi att återvända till sina maktpositioner.)

Men den svenska staten kan inte göra något eftersom den är klavbunden av sina ambitioner om mångkultur. Riksdagen har ju bestämt att klanfolk har rätt att bibehålla och utveckla sin kultur, sina seder och sin identitet, om det behövs på skattebetalarnas bekostnad. Vi får betala för att vår kultur och vår rättsstat ska urholkas.