OPINION Nu vill regeringen ta ”hårdare tag” mot kränkande innehåll i sociala medier. Genom att företagen görs ansvariga för vad användarna skriver på sin sociala medier-konton kommer de att tvingas ta bort olagligt material. Regeringen vill helt enkelt kontrollera vad vi skriver på Facebook, Twitter och andra plattformar på internet och förbjuda sådant som de anser vara ”skadligt material”.

Det är ett högst oroväckande förslag, eftersom begreppet är synnerligen vagt och därmed ger utrymme för godtyckliga tolkningar. Och dessa tolkningar ska naturligtvis göras av regeringens, för ändamålet utsedda, ”experter” och av regeringens godmodiga samarbetspartners inom medierna.

När digitaliseringsminister Anders Ygeman (alltså, jag kan knappt skriva den titeln utan att tänka på hur sanslöst olämplig han är just på den posten) berättar om förslaget i Sveriges Radio försäkrar han att det minsann inte kommer att inskränka yttrandefriheten. Men ett barn förstår naturligtvis att det är just vad det kommer att göra – och att det dessutom är det som är meningen. För även om Ygeman och regeringen talar om möjligheten att plocka bort terrorismpropaganda och liknande så är det kritik mot regeringen och andra obekväma företeelser man framför allt vill komma åt.

Vänta lite nu, tänker du kanske. Skulle regeringen vara mer angelägen om att plocka bort besvärande kritik än terrorismpropaganda? Ja, det hävdar jag med bestämdhet. Vi har en regering som är sämst i Europa när det gäller åtgärder mot terrorism, och som mer eller mindre har skapat ett safe haven för terrorister, så att det plötsligt skulle vara så angeläget att verka mot terrorpropaganda tror jag inte ett ögonblick på.

Däremot är det oerhört angeläget för regeringen att tysta kritiker. De kan naturligtvis inte säga det rakt ut, eller vidta åtgärder som länder som Nordkorea och Kina brukar göra, men de försöker på sitt eget försåtliga sätt att inskränka yttrandefriheten där de kommer åt. Vi hör ständigt statsminister Stefan Löfven brunstämpla oppositionella och prata om demokrati som något endast Socialdemokraterna (och möjligen deras stödhjul) står för. I förlängningen innebär det att allt som inte är socialdemokratiskt (eller stödhjulscertifierat) kommer att ses som ”skadligt”. Med tiden kommer därför de sociala medierna endast att innehålla material som regeringen och deras samarbetspartners har godkänt, om förslaget blir verklighet.

Ett exempel på hur regeringen, och deras samarbetspartners, redan nu försöker tumma på yttrandefriheten är att de generellt beskriver saklig kritik som hat. Även om kritiken har relevans för hur en politiker eller, för den delen, journalist, lämpar sig för sitt jobb är det ”hat”. Och den som yttrar kritiken har givetvis en ”grumlig agenda”, är ”högerextrem” eller är ett ”ryskt troll”.

Det saknas också insikt om vad kritiken – eller ”hatet”, om man nu envisas med att kalla det så – bottnar i. Att man som politiker utsätts för kritik ingår i jobbet, och naturligtvis i extra hög grad när man fattar beslut som går stick i stäv med uppdragsgivarnas vilja. Så var det i fallet med kritiken mot Annie Lööfs samarbete med Socialdemokraterna. Trots att Annie Lööf själv klargjort att hon hellre skulle äta upp sin ena sko än att låta Centern bli ett stödhjul åt Socialdemokraterna var det just det partiet blev. Jag utesluter inte att en del av kritiken faktiskt var hatisk – men jag påstår att det fanns god grund för centerväljarnas djupa besvikelse. Självklart fick Lööf stöd från Löfven för trots att de båda varit som hund och katt tillhör de ju samma politiska ”anständiga” adel och ”tar ansvar”.

Regeringens och, får man förmoda, stödhjulens strävan efter att nu kunna förbjuda ”skadligt material” på sociala medier har alltså sin grund i oförmåga och ovilja att se nyktert på orsak och verkan. Det är ju så mycket mer bekvämt att avfärda kritik som hat – då slipper man rannsaka sig själv utan kan gå på i ullstrumporna på samma sätt som tidigare, utan att ta hänsyn till folkviljan. Att försöka kriminalisera kritik är bara ytterligare ett steg på vägen mot ett samhälle med villkorad yttrandefrihet, där ordet demokrati bytts ut mot socialdemokrati och därmed blivit irrelevant.