IDÉ OCH KULTUR Den 19/1 ställde jag en fråga direkt till Jesus här på Det Goda Samhället.

Min fråga gällde om en handling av generositet eller förlåtelse mot någon annan verkligen kan ses som ”god” om den får negativa konsekvenser för tredje person (och särskilt då om det fanns skäl att tro att dessa konsekvenser skulle uppstå). Bakgrunden var min förundran inför kristnas till synes entydigt positiva inställning till Sveriges omfattande immigration. Visst är det lätt att med inspiration av Nya Testamentet välkomna främlingar till vårt land, att öppna våra hjärtan. Men hur blir det då med alla de svenskar som farit illa av immigrationen? Räknas inte deras lidande?

Så här skrev jag:

”Herre! Ska vi inte tänka på de möjliga konsekvenserna för tredje person när vi förlåter ogärningsmän? Ska vi inte tänka på de möjliga konsekvenserna för tredje person när vi väljer att öppna våra gränser för främmande människor? Var det en god gärning att släppa in så många främlingar i vårt land? Var det en god gärning att utsätta våra ungdomar, våra barn, våra kvinnor för en rad negativa konsekvenser som många faktiskt varnade för? Och vore det inte en god gärning att rannsaka sig själv i detta och erkänna att det kanske inte blev så bra som vi trodde och att det här med att göra det goda var något mer komplicerat än vi hade föreställt oss?”

Eftersom man inte ska sätta sin Gud på prov förklarade jag att jag inte väntade mig något svar. I realiteten handlade det naturligtvis om att få de kristna att tänka till. Men lustigt nog bröt det ut en debatt av sällan skådad kraft i kommentarsfältet efter just denna artikel. Skulle svaret framskymta där? Fler människor än vanligt kontaktade mig också via mejl för att kommentera eller svara. Även där läste jag uppmärksamt.

I korthet gick det mesta av människors reaktioner ut på att även kristna måste acceptera att livet på jorden kräver integritet, gränser och vissa mått av självhävdelse. Den indignation som finns i Sverige mot en vänsterradikal kyrka (och frikyrka) som aningslöst har anammat det politiska och mediala etablissemangets självdestruktiva godhetskult var påtaglig i många av reaktionerna på artikeln.

Mer precist verkar dock problemet koka ned till Bergspredikans barmhärtighetsbudskap. Hur ska vi hantera att Jesus uppmanar oss att älska våra fiender och att vända andra kinden till? Är det verkligen en hållbar livsstrategi för en människa eller för ett land?

I ett viktigt mejl fick jag tips om en intervju på SwebbTV från 24 november 2018 med predikanten Lars Enarsson där denne från 26:07 in i programmet nästan ordagrant diskuterar den fråga jag ställer om en barmhärtighetspolitik som drabbar tredje part. (Se klippet nedan.)

Samtida kristna lägger på staten att vara barmhärtig, säger Enarsson, när dess verkliga uppgift är att upprätthålla ett rättssystem som besparar oss plågan att leva i en anarki. Och gör staten, eller nationen, inte det kommer tredje part att drabbas. Det finns en förvirring, säger Enarson, när det gäller budskapet om barmhärtighet. Gud är frälsare, men han är också domare. Han förlåter, men han upprätthåller också rättvisa. Och staten, nationen måste rimligtvis finnas till för att vidmakthålla ett rättfärdigt samhälle där brott leder till straff. Bergspredikan vänder sig till oss som enskilda individer. Jag kan som enskild människa förlåta mina förövare, men staten kan inte ta på sig att göra det eftersom det kommer att drabba tredje person.

Enarson säger:

”Vi har kristna predikanter och präster som försöker lägga på staten den här barmhärtighetstanken på ett osunt sätt som gör att det drabbar tredje part. Jag menar att jag som individ kan ta ansvar för mitt liv och hjälpa människor så mycket jag någonsin kan, men jag har ju ingen rättighet att låta någon annan bli lidande för vad jag gör. Till exempel ett rättsväsende som ska vara barmhärtigt mot förövare har ju slutat att fylla den funktion som Gud har satt rättsväsendet att göra.”

Enarsson kommer också in på det aktuella problemet med invandringen och dess konsekvenser. Som individ är man skyldig att behandla alla människor med den givmildhet man anser vara möjlig. Men nationen har att se till hela samhällets bästa:

”Jag har ingen makt att säga [till en invandrare]: ge dig iväg härifrån! För då går jag över den befogenhet jag har som individ. Däremot måste det finnas lagar och förordningar för ett samhälles bästa som kan avgöra vad som är riktigt för samhället angående till exempel invandring. Och när man börjar blanda ihop de här sakerna och tror att man kan börja tillämpa Bergspredikans barmhärtighetsideal, eller den barmhärtige samariten, att ett land ska vara som en barmhärtig samarit och ställa upp på egen bekostnad, det blir fel.”

Och fel blir det bland annat för att givmildheten kommer att drabba tredje person. Om jag själv vänder andra kinden till efter att någon har slagit mig kommer ingen annan än jag själv att drabbas (i alla fall initialt). Om jag däremot släpper in tusentals främlingar i mitt land från väsensskilda kulturer har jag ingen som helst möjlighet att förutse hur andra ska drabbas. Att själv betala för sin givmildhet är en sak. Att begära att någon annan ska stå för kostnaden är något helt annat. När den barmhärtige samariten hjälper den man som överfallits av rånare (och notera att den man som får hjälp själv inte är någon rånare) är det med sina egna resurser han betalar för den överfallne mannen. Han kräver inte av några fattiga medmänniskor att de ska offra sitt väl och ve för att han själv ska kunna stoltsera med sin barmhärtighet.

Jag tycker det här var ett klargörande resonemang.

Tack för svaret.

BILD: Detalj ur Michelangelos ”Yttersta domen”.