OPINION År 2020 började som 2019 slutade – med sprängdåd eller, som det numera heter hos de stora mediehusen, ”explosioner”. Man kan undra om det är ett medvetet val att hellre tala om det mer vaga begreppet ”explosioner” än det mer specifika ”sprängdåd”, för det kan ju faktiskt vara en viss skillnad. Ett sprängdåd omfattar alltid och utan undantag en gärningsman medan en explosion kan uppstå utan ett medvetet uppsåt. Ett numera klassiskt grepp när svenska medier vill underlätta för regeringen att sprida sitt budskap. Kriminaliteten ökar inte ett dugg och allt är lugnt, inte bara på västfronten utan i exakt hela landet, sa Bill. Aldrig varit tryggare, sa Bull.

Det är samma semantik som vi sett när det handlar om IS. IS-terrorister är inte längre terrorister. De är krigare, återvändare, aktivister och anhängare. (De är dessutom som folk är mest, enligt det senaste påbudet, dock traumatiserade, så öppna era hjärtan nu, för tusan!

Mikael Damberg är förbannad över de senaste sprängdåden, säger han, när han intervjuas av SVT. Huruvida han är tillräckligt förbannad för att be sin kollega Morgan Johansson att avgå så att regeringen får en chans att prova någon mer lämplig på posten framgår inte, men det är nog inte sannolikt. Däremot har han lämnat knytblusen hemma i byrålådan och knutit på sig en slips istället. Man får vara glad för det lilla.

De intervjuer jag läst med representanter för polisen inger inte särskilt mycket förtroende om att de ska klara upp sprängdåden. Jag hoppas jag har fel, men mellan raderna tycker jag mig se en viss uppgivenhet. Ungefär samma uppgivenhet som vissa polisrepresentanter intar också när det gäller rån mot barn och unga. När jag läser Göteborgs-Postens artikel om rån mot minderåriga elever utanför Hovåsskolan blir jag nästan lika upprörd och förbannad över den tillfrågade kriminalkommissarie Lennart Ronnebros kommentarer som över brotten i sig. Han säger:

”Vi har pratat med många ungdomar under årens lopp och vet att de tar väldigt illa vid sig. Om man inte är van vid våld och hot är det en traumatisk händelse som biter sig fast, säger han.”

Om man inte är van. Okej. Så när de råkat ut för samma sak några gånger till rycker de bara på axlarna till sist?

Det finns givetvis ingen anledning till oro heller, poängterar kriminalkommissarien:

”Risken att man ska bli utsatt är inte så stor. Så jag skulle säga att man inte behöver tänka på något utan det är sådant som händer ibland men inte så frekvent”

Sånt som händer ibland.  Snacka om att normalisera våldet och kriminaliteten.

Jag är dödstrött på alla dessa poliser, politiker, kändisar och allt vad det nu kan vara som babblar på om att folk inte ska oroa sig för kriminaliteten. Hur fan har de mage att komma dragande med grötmyndiga förmaningar om att man ska känna sig trygg i ett samhälle där ungarna inte ens kan gå till skolan längre, utan risk för att utsättas för våld? De borde skämmas ögonen ur sig.

Själv tänker jag aldrig vänja mig vid det som händer i Sverige idag. Inte tänker jag sluta att oroa mig heller, för den delen. Det är naturligt att vara orolig när ett land faller sönder så som Sverige gör just nu. Det kallas självbevarelsedrift och det är något som kan betyda skillnaden mellan liv och död för en människa. Och det går alldeles utmärkt att vara orolig och fortsätta arbeta för ett bättre land. Huvudsaken är att man inte tystnar, utan fortsätter ifrågasätta sakernas tillstånd. Ju fler som ifrågasätter, desto svårare kommer det att bli för makthavarna att låtsas som om det regnar.