Patrik Engellau: Kulturkamp

Patrik Engellau

OPINION ”Var rädd, det finns ett mönster” skriver Katarina Frostenson som inledande devis i sin bok K om bråket i Svenska Akademien och anklagelserna mot sin man ”kulturprofilen” Jean-Claude Arnault. Jag blir nyfiken på vilket mönster hon menar men min hjärna är för liten för att utröna det av hennes text så jag ska komma med ett förslag med utgångspunkt i det mönster jag själv brukar tjata om.

En lång, lat mellandag råkade jag nämligen läsa inte bara Frostensons skildring av det stora slaget utan även Matilda Gustavssons bok Klubben som handlar om att kulturprofilen Arnault är en usel människa.  

Mitt mönster är att huvudmotsättningen i Sverige står mellan å ena sidan den nettoskattebetalande gråsossiga småborgerligheten som har det sunda förnuftet som ideologisk ledstjärna och å den andra PK-tänkarna inom politikerväldet med tillhörande administratörer och klienter hos välfärdssystemet samt dessas härolder inom media.

När sociala krafter går i närstrid handlar det vanligen inte om territorium eller oljekällor eller fiskevatten eller något annat fysiskt utan om idéer, ideologier och religioner. Det är bara ibland, som under andra världskriget och den ryska revolutionen, som man sätter kulsprutor och stridsvagnar bakom de ideologiska banéren. Jag tror att Akademistriden i själva verket var en skärmytsling mellan det sunda förnuftet och PK-ismen. (Svensk debatt och politik kommer framöver alltmer att rangera sig längs denna skiljelinje, det har varit en av mina käpphästar sedan mer än fem år.)

Vilken sida som vann det här slaget är inte självklart. Fängelsedomen mot Arnault betraktar jag som en vinst för PK-isterna. Men PK-isternas – här representerade av de samlade knytblusarna – försök att erövra Svenska Akademien misslyckades på det hela taget även om båda sidor led så svåra förluster att det ett tag såg ut som om hela Akademien var skadskjuten nog att sjunka i havet som slagskeppet Bismarck.

Frostenson verkar själv göra en analys som påminner om min. Hon beskriver sina motståndare som ”krigerskorna i härskarorna utanför Börshuset; knytblusarna, metoo-horden, SCUM-manifestets anhängare och de ’förfördelade’ lögnaktiga, maktlystna författarna som har mage att kalla sig ’modiga’” och därtill ”en här av rättänkande litteratursoldater”, troligen kulturskribenter på Dagens Nyheter. (Referensen till SCUM-manifestet – Society for Cutting Up Men – avser ledamoten Sara Stridsberg, stupad eller deserterad från Akademien, som engagerat sig för detta samfund.) Också Frostenson själv, som även om jag inte begriper hennes poesi nog får räknas till det sunda förnuftets trupper, förlorades för Akademien i striden.

Jag kan inte bedöma om våldtäktsdomen mot kulturprofilen var rimlig även om hela det PK-istiska Sverige, särskilt underavdelningen feministerna, enat sig om att Arnault är en vidrig typ. ”Äcklet är gränslöst”, var, enligt Frostenson, kulturministerns statsmannamässiga kommentar.

Det som slår mig av Gustavssons fientligt inställda redogörelse är att de berörda kvinnorna inte tycks ha gjort något tydligt motstånd mot profilens närmanden. Profilens fru anser inte att det skett något olämpligt eller i varje fall inget som tärt på parets kärlek.

Självklart ska män hålla sig i skinnet och respektera kvinnor. Men kvinnorna borde lära sig att män, en del män i varje fall, kan vara farliga djur och att det är oförsiktigt att, som en del av Arnaults kvinnor tycks ha gjort, gång på gång återvända till de gryt där de tidigare ansett sig ha blivit skändade. Detta är ingen PK-istisk observation men den växer ur kvinnligt sunt förnuft där sådant existerar.