IDÉ OCH KULTUR Är det rimligt att använda Gud och det kristna budskapet som ett politiskt slagträ i en demokratisk debatt? Är det inte förmätet att tro att man har Gud på sin sida? Problemet blir konkret när den svenska kristenheten engagerar sig politiskt och tar avstånd från allt vad nationalism och konservatism heter. Och än värre blir det när man likt debattören Joel Halldorf avfärdar den nya konservatismen som ogudaktig populism. Lite ödmjukhet vore på sin plats. 

I en krönika på Expressen Kultur från 17/12 efterlyser Joel Halldorf politiker som kan tala som präster. Vi behöver ledare som står i kontakt med det heliga, folkvalda som har visioner för framtiden.

Det låter i och för sig harmlöst. Det skulle kunna sägas på vilken kurs i politiskt ledarskap som helst: ”Kanalisera människors längtan efter sammanhang! Ge väljarna något att tro på!” Problemet är att Halldorf går längre än så. Han vet nämligen vilken religion det är som prästerna ska förkunna. Och han vet vilka som är den sanna trons motståndare.

Sverigedemokraterna är de enda som talar till väljarna som präster, säger Halldorf. De erbjuder en vision om ett samhälle som styrs av andra värden än de rent materiella. Det är prästerligheten i deras retorik som förklarar deras framgångar. Men de är falska profeter. De inspireras inte av kristendomens universalistiska budskap om kärleken till sin nästa. De finns till bara för de egna, för stammen, för den egna kulturen. De är primitiva shamaner:

Men populisterna är inte präster, för sanna präster är herdar: De tjänar, håller samman och leder genom tillit. Populisternas andliga ledarskap är av annat slag. De frammanar krafter ur djupen – stammen och nationen, vreden och rädslan. De liknar snarare shamaner.

Vad som är problematiskt i Halldorfs text är att han tillåter sig att använda en monoteistisk och universalistisk (det finns bara en sann Gud och ett enda gudomligt budskap för hela mänskligheten) religion som slagträ i en demokratisk debatt. Halldorf äger inget större privilegium än någon annan att avgöra vad Gud vill eller hur man ska integrera det kristna budskapet i praktisk politik. Alla har rätt till en uppfattning, en tolkning, även Halldorf. Men det är inte samma sak som att avfärda sina motståndare som ogudaktiga.

I teokratiska diktaturer bygger man lagen på Guds obestridliga ord. Den som vänder sig mot lagen såsom makthavarna tolkar den vänder sig därför också mot Guds ord och blir per definition fiende till det heliga och det rätta.

Jag rekommenderar Joel Halldorf att läsa Tartuffe av Molière. I denna berömda komedi från 1669 beskrivs hur Guds påstådda vilja instrumentaliseras av opportunistiska hycklare (som eventuellt handlar i god tro; det är inte helt tydligt i pjäsen) med syfte att främja deras egna världsliga intressen. Eftersom Gud står på Tartuffes sida kan Tartuffe inte ha fel. Gud är med honom. De som är mot honom vänder sig mot Gud.

Att i den sanna lärans namn avfärda sverigedemokrater som ogudaktiga shamaner är otillständigt i en modern demokrati. Visst kan vi inspireras av kristendomens budskap, men vi har ett ansvar att beakta religionens begränsningar. Religionen tillhör den gemensamma trons domän och bör behandlas med försiktighet.

Halldorfs problem blir också att den som åberopar kristendomens morallära med ens får en hel del att själv leva upp till. Man undrar hur det är med bjälken i det egna ögat. Halldorf talar i summariska ordalag om sverigedemokraternas populistiska schamanism, men hemfaller själv åt ganska tydlig demagogi. Sverigedemokraternas framgångar förklaras bara av deras populistiska schamanistiska retorik, inte av verkligheten. Allt är bara primitiv populism och människor är inte själva förmögna att dra slutsatser av att samhällsutvecklingen går precis så som sverigedemokraterna har varnat för i tio år. Konsekvenserna av det som Halldorf kallar ”populismen” sägs vara ”förödande”. Det offentliga samtalet ”brutaliseras” och ”vardagsrasism och förakt mot immigranter breder ut sig”. Halldorf låter oss också ta del av sina nationalekonomiska insikter: ”Vi lever i ett land där staten sponsrar medelklassens köksrenoveringar samtidigt som julhandeln slår nya rekord. Ändå påstår populisterna att det stora ekonomiska problemet är att invandrarna tar äldrevårdens resurser – och de blir trodda. Det är starka krafter i rörelse.”

Att julhandeln förväntas öka även i år förklaras med minusränta, befolkningsökning och en fortfarande hyfsat stark konjunktur. Vad har det att göra med de kostnader för immigrationen som enligt kommunerna själva betungar deras ekonomi och som naturligtvis riskerar gå ut över alla de medborgare som får ta del av kommunal service? Menar Halldorf att det inte finns någon koppling mellan immigration och offentliga utgifter? Är det medelklassens köksrenoveringar som är det stora problemet? Hur vet han det förresten? Är det Gud som viskat detta minst sagt populistiska budskap i hans öra?

Jag besitter inte någon som helst objektiv eller gudomligt sanktionerad kunskap om de exakta förhållandena mellan immigration och offentlig ekonomi. Men det gör inte Halldorf heller. Lite ödmjukhet vore på sin plats. Det är inte alltid så enkelt som Halldorf låter påskina att göra skillnad mellan det orättfärdiga och det rättfärdiga. En tänkande kristendom måste bland annat klara av att se att vår öppenhet och förmenta solidaritet faktiskt skördar offer i Sverige. Svenska rånoffer och våldtäktsoffer får betala ett dyrt pris för vår godhet mot andra. Vilka kristna talar om det?