”Kommer du ihåg när du räddade mig från isflaket som drivit ut på fjärden?”, frågade jag min gamla klasskamrat. Vi och några till hade träffats vid en av de luncher som en eldsjäl från studentklassen brukar kalla till några gånger om året.

”Nej, det har jag inte något minne av”, svarade han. Jag blev förvånad, nästan bestört. För mig har det under alla år varit levande. Vi var tre: jag, han som räddade mig och en skolkamrat till. Det var tidig vår. Isarna höll på att gå upp. Vi hade tagit oss ut på isen i hamnen. Den var delvis uppbruten och bildade stora flak som stötte mot varandra och sakta drev med åns ström ut mot fjärden. Jag hade fått tag i ett stort flak som jag försökte styra med en lång stång. Den nådde ända ner till botten. Men plötsligt blev vattnet för djupt. Flaket fortsatte med strömmen, ostyrbart. Jag kunde bara följa med.

Kamraterna såg vad som hände. Den äldre, min klasskamrat, tog sig i land, sprang till en båtklubb och rev tag i en badbåt, en enkel båt byggd av masonit. Han lyckades också få tag i en paddel, som han med all kraft använde för att ta sig ut till mig på det drivande flaket. Han räddade mig. Nu hade han glömt det!

Han hade varit aktiv. För honom blev det bara en episod, värd att glömma. Jag var dömd till passiv, ångestfylld väntan. Jag har inte glömt, trots att jumpandet skedde för mer än sextio år sedan.

När man skall åskådliggöra olika händelsers förhållande till varandra i tiden, brukar man använda sig av en tidslinje. Det kan vara klargörande i ett redogörande syfte, men så fungerar inte våra minnen. Nuet, så som vi uppfattar det i våra hjärnor, och dået, så som vi lagrat det i våra minnen står i ett dynamiskt förhållande till varandra. Förflutna händelser ändrar karaktär allteftersom nutiden förändras. En del minnen blir plötsligt pinsamma, därför att nutiden förser dem med nytt ljus. Andra, på väg att glömmas, blir mer aktuella och mer angenäma, av samma skäl.

(Denna insikt använder man sig av i terapin: Psykoanalysen tror att det viktigaste är att älta det som en gång hänt. KBT angriper aktuella fenomen och föreställningar genom att konfrontera dem med verkligheten.)

Denna ständiga kamp mellan dået och nuet hos den enskilde utspelar sig också i debatt och politik. Socialdemokratins historiesyn har främst varit inriktad på ett förhärligande av de egna insatserna. Levnadsbeskrivningarna av tidigare partiordföranden och andra företrädare har mest varit hagiografier. Också uppfattningen av rörelsens betydelse för samhället i stort har varit ett uttryck för våldsamt förhärligande. ”Det moderna Sverige byggdes av arbetarrörelsen”.

Det moderna Sverige är inte längre så attraktivt. Vad skall socialdemokratin och med den befryndade rörelser göra? Ändra på historieskrivningen: ”Vi är inte ansvariga, vi har varit offer för övermäktiga krafter” (och följaktligen inte kunnat bygga landet). Det vore att tvingas till en förnedrande reträtt.

”Vi står inför stora utmaningar, oförutsedda följder av vår politik, men dem kommer vi att ta hand om och förpassa ut ur vårt samhälle”. Det vågar man inte säga, därför att man vet att det skulle man inte klara av. Kvar finns bara den enkla, platta förnekelsen. Det är också den strategi man valt.

Socialdemokratin driver allt längre ut med strömmen. Deras omgivning ser förtjust på. De väntar med iver på att underlaget skall brista. De har redan börjat, försiktigt, att se sig om efter nya kamrater.