I de senaste opinionsmätningarna är Sverigedemokraterna ungefär lika stora som Socialdemokraterna. Det är ett unikt scenario som tornar upp sig i svensk politik, för knappt någon nu levande människa har sett ett Sverige där Socialdemokraternas ställning som största parti varit hotad. Men nu är vi där, och varför? Den som tror att Socialdemokraterna nu rannsakar sig själva lär bli besviken.

Det finns säkert fortfarande en och annan s-anhängare som envetet fortsätter hävda att allt fler svenskar plötsligt blivit främlingsfientliga och nazianstrukna rasister. Men de flesta inser nog att Socialdemokraternas vikande opinionssiffror handlar om något helt annat, nämligen deras ansvarslösa sätt att regera Sverige. Bara det faktum att man började regera med det egendomliga och, på många sätt, extrema Miljöpartiet var ett slag i ansiktet på partiets kärnväljare, och sedan dess har förfallet bara fortsatt. Det har varit decemberöverenskommelser hit och januariuppgörelser dit, men vad säger det egentligen om Socialdemokraterna?

Stefan Löfven vill förstås gärna att de här överenskommelserna ska signalera ett vuxet ansvarstänkande. Men istället signalerar de att det socialdemokratiska partiet vill ha makt för maktens egen skull. Till Löfvens  försvar ska påpekas att han sannolikt inte själv är medveten om det. Den uppblåsta självgodhet som varit Socialdemokraternas signum i decennier har utraderat det mesta av förmågan till självrannsakan och självinsikt, och det är fullt möjligt att Löfven faktiskt tror att ett Sverige som styrs av något annat parti än hans eget skulle falla samman. Det skulle i så fall förklara hans och partiets blindhet för att Sverige faktiskt håller på att falla samman redan nu, under självaste Löfven. Vårdköer, fattigpensionärer, gängkriminalitet, skjutningar, sprängningar, jihadister – behöver jag fortsätta?

Den socialdemokratiska självgodheten skulle också förklara det faktum att Löfven inte ens nu, med opinionssiffrorna svart på vitt framför sig, inser orsakerna till hans partis historiskt låga siffror eller tar dem på allvar. Han hävdar nämligen att Sverigedemokraterna inte är något problem för Socialdemokraterna. Däremot är de ett problem för Kristdemokraterna och Moderaterna.

– Ulf Kristersson har gjort sig helt beroende av Sverigedemokraterna när han nu försöker forma ett nytt högerkonservativt block. Men frågan är, vem håller i taktpinnen i det blocket om SD är lika stora som de andra två tillsammans? Säger han i en intervju i Aftonbladet.

Ingen tillstymmelse till självrannsakan eller självinsikt där, inte. Annars är det ju faktiskt så att det enda Löfven gjort sedan han tillträdde som statsminister är att låta SD svänga taktpinnen för Socialdemokraterna. Socialdemokraterna har sneglat mot SD i exakt alla frågor. Är det någon som ens längre tror att Socialdemokraterna öppnade gränserna på vid gavel 2015 av humanitär godhet? Nej, naturligtvis inte. De gjorde det eftersom det gick tvärtemot SD:s politik. Att det sedan medförde enorma samhällsproblem på olika nivåer spelade ingen roll – huvudsaken var att Löfven och hans vänner fick visa att de minsann tog avstånd från SD. Vad gör det om en och annan liten arbetarkommun faller samman? Vad spelar det för roll om kommunerna måste spara in på de gamla och sjuka för att tillgodose regeringens flyktingpolitik? Och vad har det för betydelse om det ränner potentiella terrorister på gatorna så länge regeringen sitter tryggt vid makten?

Själv tycker Stefan Löfven att han och hans regering ”levererar”. Jo, det säger han faktiskt i intervjun. Och han avslutar självbelåtet:

– Det gäller att ha lite is i magen och inte bara störas av opinionsmätningar.

I klartext betyder det:

– Det gäller att inte bry sig om vad medborgarna tycker,  utan visa dem vem som bestämmer.

Den socialdemokratiska självgodheten förnekar sig aldrig.