Om du har läst några av mina texter så har du kanske fått uppfattningen att jag misströstar om politikernas möjligheter att få ordning på Sveriges problem. I så fall har du fattat rätt.  

Men jag tror inte att det beror på att politikerna är omedvetna om problemen. Så avtrubbad kan ingen vara. Det är inte där skon klämmer. Dilemmat är att politikerna inte vill lösa problemen – eller rättare sagt så vill de inte vidta sådana åtgärder som skulle behövas för att vända utvecklingen. Och även om de faktiskt ville det så skulle de inte kunna. 

Vi kan ta det högre utbildningsväsendet, det vill säga universitet och högskolor, som åskådningsexempel. För fem år sedan skrev jag tillsammans med grupp framstående och erfarna akademiker en bok om sektorn. Boken hette Universitetsreform! Så kan vi rädda och lyfta den högre utbildningen (https://www.ifn.se/publikationer/bocker-pa-svenska_1/2010/2015-universitetsreform). Ansatsen var mycket ambitiös med många kloka förslag men jag tror inte att någon av oss förslagsställare, i varje fall inte jag, egentligen trodde att någon skulle bry sig om vad vi hittade på. Arbetet var ändå viktigt eftersom det redovisade en massiv och utbredd insikt inom den akademiska världen att sektorn inte levererar efter förväntan.  

När universitetsvärldens tillkortakommanden egentligen uppstod kan diskuteras. En stark svarskandidat är år 1993 när Bildt-regeringen genomförde en av de mest förödande reformerna i modern tid, nämligen det så kallade HÅP-systemet enligt vilket de högre utbildningsanstalterna får betalt efter ”helårsprestationer” vilket betyder att det ger klirr i universitetens kassa när de bestämmer sig för att examinera en student. Ju mer de sänker kraven desto fler examineras och desto mer klirrar det i kassan. Undra på att kraven sänks.  

Svagheterna i den högre utbildningen var alltså uppenbara för fem år sedan – inte för att jag och några andra råkade skriva en bok i ärendet utan för att en stark medvetenhet om problemet fanns redan då vilket var vad som föranledde boken. Men inga trovärdiga åtgärder för att styra upp det hela har presenterats och ännu mindre faktiskt vidtagits. Så tror jag att det är över hela linjen av politikerkontrollerade verksamheter. Problemen är välkända och omdiskuterade men det vidtas inga åtgärder.  

Den första förklaringen till denna handlingsförlamning är att politikerna inte vill vidta åtgärder eftersom problemen till stor del orsakas av ömt omhuldade idéer inom politikerväldet. Politikerna gillar nog inte tillståndet inom den akademiska världen men de skulle tycka ännu sämre om att revidera de tankar som ligger bakom missförhållandena. Till exempel har politiker – inte bara i Sverige förresten – fått för sig att högre undervisning är en sorts mirakelmedicin som hjälper mot allt ont, exempelvis arbetslöshet, otillräcklig ekonomisk tillväxt, sociala problem (eftersom universitetsutbildade socionomer kan lösa dem), integration (eftersom syriska läkare kan behöva läsa lite mer för att få fullständig svensk kompetens) med mera. Om alla svenskar får gå på universitet, föreställer sig politikerna, säkrar vi Sveriges ställning som kunskapscentrum och därmed ledande nation.  

I själva verket, tror jag, är det snarare tvärtom. Ju större andel av en årskull som ska tvingas genom en högskola desto mer måste kraven sänkas (vilket kommer sig naturligt med HÅP-systemet). Det är ungefär som att Sverige inte skulle få fler genialiska konsertpianister bara för att staten hundrafaldigade satsningarna på musikutbildning. Ej heller skulle vi få fler gudabenådade konstnärer i Zorn- och Picasso-klass om alla svenskar fick gå på Kungliga Konsthögskolan. 

Sverker Lundin är lektor i pedagogik vid Göteborgs universitet. I en artikel med den talande titeln Mycket, men på låtsas beskriver han utbildningen som ”sken” och ”ritual”, ett slags schamankonst eller trolleriföreställning där allt är just på låtsas. Man låtsas att studenterna lär sig något och sedan, när studenten tar sin examen, låtsas universiteten att studenten klarat tentorna. En stor del av förklaringen är just att den högre utbildningen blivit ett slags mädchen für alles: 

Forskningen visar att utbildning kommit att behandlas som ett universellt framgångsrecept i det moderna samhället: den ska göra individer anställningsbara och ge dem rätt värderingar; den ska höja enskilda yrkesgruppers status genom att omvandla dem till professioner; den ska förbättra demokratin och den ska stärka samhällets ekonomiska tillväxt. 

Den andra förklaringen till att inga åtgärder vidtas är att politikerna – även om de lyckades göra upp med sin felaktiga ideologiskt motiverade idéer och alltså slakta en del politiskt korrekta heliga kor – ändå inte skulle göra något eftersom de inte kan.   

Visserligen skulle de enkelt kunna ta bort HÅP-systemet genom några snabba regelförändringar men problemet sitter inte bara i regelverket utan i kulturen vilket betyder i väggarna och i skallarna på alla inblandade. Vi står här inför ett organisationssystem som i åtminstone ett kvartssekel – sedan HÅP infördes – tränat sig på att, som Sverker Lundin skriver, tränat sig på att låtsas utbilda i stället för att utbilda.  

För att ens börja lösa den högre utbildningens problem behövs helt enkelt en kulturrevolution. Kulturrevolutioner åstadkommer man inte med de metoder dagens politiker låtsas styra landet, det vill säga med olika mer eller mindre orealistiska utspel i frågor som ofta är irrelevanta och bara avsedda att ta hem en billig politisk poäng i kampen mot andra politiska schamaner som inte heller har någon aning om vad de ska ta sig för.