I diskussionerna kring den accelererande svenska gängkriminaliteten finns en sanning som sällan får den uppmärksamhet den förtjänar, nämligen den som säger att staten alltid är starkast. Den sicilianska maffian är ett utmärkt exempel. När Benito Mussolini kom till makten lyckades han genom att mobilisera den fascistiska statens fulla våldspotential faktiskt helt utplåna den organiserade brottsligheten.

Det ligger en betydande paradox i att det var den amerikanska krigsmakten som efter landstigningen på Sicilien skulle komma att återupprätta maffian. I kampen mot italienska och tyska styrkor behövde man hjälp från lokala krafter. Överlevande mafiosi erbjöd sina tjänster och fick i utbyte spelrum för att åter bygga upp sina organisationer. Det skulle kräva betydande insatser från italienska och amerikanska rättsvårdande myndigheter innan man kunde återta (någorlunda) kontroll.

Betydelsen av detta exempel ligger i att kampen mellan Mussolini och maffian så väl återspeglar det vägskäl svenska politiker nu står inför. Det kan inte råda någon som helst tvekan om att staten rent teoretiskt har alla förutsättningar att vinna kampen mot gängen. Skillnaden i våldspotential och övervakningsförmåga är astronomisk.

Problemet ligger i att det öppna, demokratiska samhället hyser en stark inneboende motvilja mot att låta staten också använda det våld man förfogar över. Man kan förvisso hävda att det finns starka inneboende värden i dessa restriktioner, värden vi så långt möjligt är måste upprätthålla. Samtidigt får vi inte blunda för att konsekvensen av denna motvilja har blivit att polis och domstolar agerar under så kraftiga restriktioner att man i kriminella kretsar inte längre tas på särskilt stort allvar.

Hela det svenska rättsväsendet förblir genomsyrat av kvarlevor från sjuttiotalets vänstervurm för brottslingar, på brottsoffrens bekostnad. Den svenska rättstillämpningen vilar på att det är skadligt för individen att sitta i fängelse, och domstolar väljer så långt möjligt att utdöma andra straff. Även när det blir fängelse dömer man helst i lägre delen av straffskalan. Återanpassning skall underlättas av frigivning efter halvtid, och straffrabatter tillämpas både för unga och för förövare som begått många brott. Polisens möjligheter att använda
tvångsmedel är likaledes starkt beskurna. Våldsverkare skall i första hand bemötas med dialog och klatschiga armband. Det blir mot denna bakgrund mycket enkelt att avfärda krav på hårdare tag som populism, eller än värre.

Trots att den allmänna opinionen i allt högre grad har vänts emot denna prioritering av brottslingar framför brottsoffer händer mycket lite i praktiken, och då det sker är det under galgen. Skärpningar av rättspraxis tenderar att bli alldeles för lite, alldeles för sent. Anledningen är att det har förblivit så tilltalande för politiska och mediala eliter att hävda att det öppna samhället inte får kapitulera inför brottsligheten, att vi måste framhärda i humanitet. Även i ett mycket kritiskt läge av accelererande våld måste rättssäkerhet vara den allt överordnade principen, och alla eventuella skärpningar måste föregås av långa utredningar.

Vad svensk erfarenhet nu allt tydligare visar är, att det här finns en inneboende motsättning, som säger att självpålagda restriktioner kan leda till att det öppna samhället i stället förlorar kampen mot brottsligheten. Den gränsen är nu nära att överskridas.

Hur många gånger har vi inte tvingats lyssna till intervjuer med unga gängmedlemmar som hånfullt ställer den helt uppenbara frågan: ”Tror du jag är rädd för snuten?” När staten har bundit sina händer så hårt att den tvingas finna sig i att bli öppet förhånad av brottslingar, som vet att de har mycket lite att frukta, då borde alla varningsklockor ringa.

Den grundläggande sanningen förblir att staten i kraftmätningen med den organiserade brottsligheten alltid kommer att vinna, förr eller senare. Den stora frågan är hur stort priset måste bli. Ett avskräckande exempel är Filippinerna, och President Dutertes användning av dödspatruller i kampen mot narkotikan.

Det är just detta som gör att Morgan Johanssons samtalsterapi om gängvåldet genast måste upphöra och ersättas av kraftfull handling. Problemen går inte längre att prata bort. I den ständigt pågående kraftmätningen mellan stat och brottslighet finns en inneboende dynamik, som lever sitt eget liv.

För varje dag som går växer de kriminella gängens styrka i relation till staten. I takt med att de får tillgång till allt tyngre vapen blir de allt mer våldsbenägna, och för varje begånget mord växer antalet relationer där blodig hämnd måste utkrävas.

Samtidigt växer det fram en ny generation av unga kriminella, som etablerar kontroll över det polisen kallar ”utsatta områden” och utvecklar en kultur av öppet förakt för staten, där inräknat beskyddsverksamhet och att vägran att vittna eller på annat vis bidra till att våldsverkare lagföres.

Någon dag kommer staten att tvingas ut på banan, för att visa vem som faktiskt är starkast. Ju längre detta dröjer, desto starkare kommer våldstillämpningen att behöva bli, kanske till slut i form av rent militära insatser. Om det dröjer riktigt länge, är det alls inte säkert att rättsstaten och det demokratiska systemet kommer att överleva. Det är därför det nu är så brått, och så mycket som står på spel.