Moderatledaren Ulf Kristersson höll ett tal om integrationen på Järvaveckan. Talet är värt att uppmärksammas eftersom det lämnar det vanliga PK-pladdret hästlängder efter sig. Den stora frågan är om Kristersson pekar ut ett alternativ som kan fungera eller om det bara är en ny sorts, fast lite modernare, pladder.

Jag är benägen att tro det senare men jag vet att jag är en cyniker som misstror allt och alla och att jag kan ha fel (fastän jag inte brukar ha det). Tyvärr är frågan överhängande eftersom Sverige, om det samhälle vi känner ska kunna bevaras i hyggligt skick, inte har tid för så många fler välvilliga men feltänkta slags integrationspolitik. Det är viktigt att vi gör rätt och därför är det viktigt att vi tänker skarpt i förväg.

Kristersson börjar med att dödförklara den hittills förda integrationspolitiken (bara det piggar upp!):

Sverige har slarvat länge med invandringen och blundat för det som i grunden är besvärligt. Det är verkligen inte lätt att som vuxen komma till ett helt nytt land där kulturen är annorlunda och språket och till och med alfabetet är ett helt annat. Sverige har aldrig tagit detta på riktigt stort allvar och därför har integrationen i vårt land så ofta misslyckats. Utanförskapet i svenska förorter är ett dyrköpt kvitto på den saken. Och det här gör mig riktigt, riktigt arg för det måste inte vara på det sättet.

Det är bra att misslyckandet erkänns, men vad menar Kristersson att det beror på? Varför blir han arg? Att Sverige inte skulle ha tagit frågan på riktigt stort allvar har jag svårt att förstå. Miljarders miljarder kronor har satsats på SFI, integration, bidrag och särskilda stödinsatser för att få migranter att känna sig välkomna. Välfärdsstaten har beviljats enorma resurser inte bara för det fysiska mottagandet utan också för att mildra chocken att som vuxen komma till ett helt nytt land där kulturen och alfabetet är annorlunda.

Jag lyssnar med spänning och undrar om Kristersson menar att välfärdsstaten borde ha arbetat på något annat och mer effektivt sätt för att främja integrationen. Och just när denna tanke slår mig säger Kristersson så här:

Vi [det vill säga moderatpartiet] har därför tillsatt en alldeles egen integrationskommission, den som staten borde ha tillsatt men inte vågar, för att ta fram världens bästa integrationspolitik, bokstavligt talat världens bästa, från ax till limpa, från invandring till integration, från gränskontroll in till det svenska medborgarskapet, från ett nej som betyder ett nej, du får inte stanna i Sverige utan ska återvända, till ett ja som innebär ett ja, du är välkommen att stanna i Sverige och vi förväntar oss att du sköter dig och följer de regler som gäller i vårt land.

Kristersson talar också mycket om svenska värderingar, svenska regler och svenska lagar som måste åtlydas vilket bland annat innebär att alla utslag av hederskultur med kraft måste stävjas vilket han också lovade skulle ske om han fick styra Sverige.

Men är inte detta bara en ny illusion om en effektiviserad välfärdsstat (ungefär som nittiotalets liberaliseringsvåg där jag själv visserligen var en engagerad pådrivare), en Den Svenska Välfärdsstatens Integrationspolitik 2.0? Blir det någon skillnad om bara staten är lite mer bestämd och pekar med hela handen och förklarar för migranterna att de måste ta sig i kragen om de ska få fortsatta bidrag? Kommer migranterna då att strama upp sig och bete sig som rimligt väluppfostrade pursvenska välfärdsklienter och är nettoskattebetalarna i så fall nöjda med utvecklingen?

Förlåt om mina tvivel är stötande, men det handlar trots allt om mitt land så jag är legitim part i målet. När Kristersson specificerar vad moderatpartiets integrationskommission ska syssla med blir jag modfälld. Den ska ”inte ducka för de riktigt svåra frågorna”. Vilka är då dessa? Följande fyra frågor anges:

-Hur många kan det bo i en lägenhet om barnen ska kunna göra sina läxor?

-Hur kan man successivt ta sig in och sakta men säkert få tillgång till de svenska välfärdsförmånerna?

-Hur kommer man vidare från de riktigt enkla jobben till de avancerade jobben?

-Varför är killarna ute och tjejerna inne?

För mig framstår dessa frågor som helt rimliga om de framförs av en representant för det svenska politikerväldet och välfärdsindustriella komplexet. Frågorna handlar om sådant som välfärdsstaten sysslar med och rör relationerna mellan välfärdsstaten och dess klienter. Men om en representant för den nettoskattebetalande medelklassen, jag till exempel, fick ställa frågor till moderaternas integrationskommission så skulle de snarare handla om hur det kan säkerställas att en utländsk aspirant på svenskt medborgarskap avser att utveckla och förbättra det Sverige där just jag har förmånen att vara född och bo och ägnat mitt liv åt att försöka förkovra. Jag vill att det ska handla mindre om vad migranterna ska få och mer om vad jag ska vinna på projektet. Det är ju ändå jag som betalar och utsätts för konsekvenserna.