När jag var i London för några år sedan passade jag på att besöka den katolska kyrkogården, Saint Patrick’s Cemetery. Den ligger i Leytonstone, Hackney i östra London och det tar ett bra tag med tunnelbanan från citykärnan. Men det är det värt för gravar kan ha mycket att berätta. Och på katolska kyrkogården i London finns ett par gravar som kan berätta om två mycket speciella människoöden som, var för sig och på olika sätt, kom att få stor betydelse för flera viktiga reformer i det engelska samhället.

Den första graven tillhör Marie Jeanette Kelly, mest känd som Mary Kelly. Hon blev det femte och sista offret för världens mest mytomspunne seriemördare, Jack the Ripper, som härjade i Whitechapel under hösten 1888.

Om Mary Kelly vet historikerna inte mer än det hon själv valde att berätta för sina vänner och grannar och för de män som passerade revy i hennes liv. Hon föddes i irländska Limerick början av 1860-talet, sannolikt 1863, och gifte sig som 16-åring med en gruvarbetare. När han omkom i en arbetsplatsolycka tre år senare flyttade hon till London, där hon försörjde sig som prostituerad. Resten är vad man brukar kalla historia och än idag, 130 år efter hennes död, lägger människor blommor, rosenkransar och små änglastatyetter på hennes grav med inskriptionen:

In Loving Memory of Marie Jeanette Kelly
None but the lonely hearts
Can know my sadness
Love lives forever

Den andra graven av särskilt intresse är Timothy Evans. Den som kan sina engelska seriemördare vet att Evans hängdes, oskyldigt dömd för ett mord som hade begåtts av John Reginald Christie – en av Englands mest beryktade seriemördare.

Den 25-årige Timothy Evans anhölls för mord på sin hustru och parets lilla dotter 1950. Paret hyrde sin bostad på nummer 10, Rillington Place i Notting Hill av den respekterade John Reginald Christie. Christie, som var huvudvittne under rättegången, kunde vittna om att Timothy Evans var både hetlevrad och aggressiv och dessutom söp och misshandlade sin hustru.

Evans själv hävdade hela tiden att det var John Christie som mördat hans fru Beryl och lilla Geraldine, men rätten trodde honom inte. Han dömdes till döden och hängdes i Pentonvillefängelset den 9 mars 1950.

Många, bland dem ledarskribenter och andra journalister, reagerade på rättegången, och på att rätten satte alltför stor tilltro till John Christies vittnesmål. Det var uppenbart att domstolen hade haft förutfattade meningar om Evans och inte utredde fallet tillräckligt noga. Och tre år senare kom sanningen fram. 1953 visade det sig nämligen att det engelska rättssystemet hade hängt en oskyldig och att det var huvudvittnet, John Christie, som hade mördat Beryl Evas – och ytterligare minst sju kvinnor.

På vilket sätt har då Mary Kelly och Timothy Evans fått betydelse för reformer i det engelska samhället?

När Jack the Ripper började mörda de så kallade ”glädjeflickorna” i Whitechapel hamnade plötsligt slummen i fokus för journalister och politiker, inte bara inhemska utan från hela världen. Men det var inte bara de bestialiska morden som väckte omvärldens intresse utan också den misär som rådde i de områden som var Jack the Rippers jaktmarker. Missbruk, trångboddhet, fattigdom och svält hörde till vardagen, och något socialt skyddsnät existerade inte. De kvinnor som mördaren inriktade sig på levde på samhällets botten och hade få, om några, möjligheter att ta sig ur sin situation.

När morden upphörde efter Mary Kellys död i november 1888 hade misären i Londons East End blivit allmänt känd. Myndigheterna kunde därför inte längre neka till att samhället var i stort behov av sociala reformer och ingen trodde heller längre på den av viktorianerna väl underhållna myten om den sorglösa ”glädjeflickan”. På så sätt kom Mary Kellys tragiska och förfärliga död att få en stor betydelse i kampen för sociala reformer och förbättringar för samhällets svagaste, även om det dröjde ytterligare många år innan arbetet startade på allvar.

Timothy Evans å sin sida kom att spela en avgörande roll för avskaffandet av dödsstraffet. Hans fall var ett av de fall som kom att få en stor politisk betydelse för att dödsstraffet till sist avskaffades 1965.

1966 blev Timothy Evans postumt benådad. Hans kvarlevor grävdes upp och flyttades från fängelsets begravningsplats till Saint Patrick’s Catholic Cemetery. När jag besökte graven visades jag dit av en man som faktiskt var med den dagen då Evans begravdes. Då, 1966, var han en ung dödgrävare som just grävt en av sina första gravar. När vi möttes på kyrkogården en regntung vårdag nästan 50 år senare, var han gammal och böjd, och jobbade några timmar i veckan på kyrkogårdens kansli. Hur många gravar han grävt efter den där dagen 1966 mindes han inte själv. Men Timothy Evans öde hade han aldrig glömt. Och jag är fortfarande inte säker på om det bara var regnet som blötte ner hans kinder den där dagen, eller om han också fällde en tår.