Det finns en växande känsla inom medelklassen att motståndarna, det vill säga politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex samt dessas språkrör och predikanter i media, håller på att samla sig till en avgörande strid. Alla motståndarnas projekt håller på att bryta samman. De måste nu anlägga en stor kampanj för att vända bort medborgarnas blickar.

Immigrations- och integrationsprojektet är kanske det mest uppenbart misslyckade om än inte det grundläggande. Kampen mot brottsligheten håller också på att förloras. Medelklassen får vänja sig vid ett nytt normaltillstånd där sådant som tidigare var självklart, till exempel att ungarna kunde springa ut och leka fritt efter mörkrets inbrott, nu inte längre är möjligt. Ej heller räknar folk med att polisen ska komma till hjälp om den blir kallad. Att de i Parisavtalet för bara några år sedan fastställda minskningarna av koldioxidutsläppen kommer att misslyckas blir alltmer uppenbart vilket har lett till panikreaktioner från makthavarna såsom exempelvis försök att sätta igång internationella barnkorståg mot verkligheten.

Den svenska situationens ömmande kärnpunkt är att politikerväldet, liksom så många andra övermodiga makthavare genom historien, har fått hybris. I sin megalomana självsäkerhet tror härskarna på allvar att de representerar ett högre förnuft och en högre moral än medelklassen. Därför vill de tvinga medelklassen att acceptera och finansiera deras eget humanitära stormaktsprojekt som går ut på samma sak som alla föregående utopistiska drömfilosofier från litteraturens Kallocain och 1984 till verklighetens kommunistiska paradis och Tredje Riket, nämligen att göra om människan efter sin påhittade idealbild, till exempel genom att upphäva de biologiska skillnaderna mellan kvinnor och män.

Jag anar desperation hos makthavarna. Det är inte bara det att media fylls med PK-istiskt tillrättalagda och ofta obegripliga nyheter. En ny rädsla för folket och därmed demokratin har börjat sprida sig hos landets härskare. Läs till exempel Einar Askestads krönika häromdagen, där han behandlar en nyutkommen antologi med uppsatser av några av vårt lands mest framstående statsfinansierade statsvetare som oroar sig över vad ett starkt folkligt inflytande över politiken, så kallad populism, kan få för besvärande konsekvenser för nationen.

Där förnimmer man vad det handlar om bakom alla de högstämda orden. En vanlig nettoskattebetalande medelklassare är nog inte alls så särskilt förfärad över vad populistiska politiker skulle ställa till med. De skulle nog försöka ta sig an en hel del av de problem som bekymrar medelklassaren, till exempel brottsligheten, migrationen, tågen som inte går i tid, stöket i skolan och så vidare. Däremot kan man förstå att de anställda i de stora mediaföretagen skulle oroas av utsikten att det kom nya politiker som skulle försöka lägga band på de PK-istiska attityderna exempelvis i statskontrollerade media. I sista hand, när vi ser bakom fraserna och den intellektuella utstyrseln, så gäller det den egna lönen och de övriga egna livsvillkoren. På den punkten kan populister vara farliga för makthavare, men knappast för nettoskattebetalande medelklassare.

Många medelklassare som jag träffade inför EU-valet i slutet av maj var tagna över den propagandasatsning som motståndaren tycks ha iscensatt under de senaste månaderna, kanske för att förebygga de svidande förluster som många väntade sig.  Dessa medelklassare suckar och tror sig totalt ha förlorat kampen om samtidstolkningen.

Jag tror inte att det är så det ligger till. Min tolkning är tvärtom att motståndarna gripits av bestörtning och skräck när de ser sitt fögderi vittra sönder. De vet ju mycket väl att de inte kommit en centimeter framåt när det gäller brottsbekämpningen utan i verkligheten är på reträtten. Det är, tror jag, förklaringen till det gälla tonläget i media. Jag undrar hur det lät i den tyska radion när det sista kortet, Ardenneroffensiven, var satsat och förlorat.

Det är bara vi, den nettoskattebetalande medelklassen, som kan föra Sverige på rätt väg. Vi driver företagen, vi skapar jobben, vi försörjer både oss själva och de andra, de som helst inte vill veta av oss. Problemet är att vi inte riktigt gjort klart för oss själva vem vi är och att vi borde ta ett rejält ansvar för landet för att sätta stopp för sönderfallet.

Motståndarna ser starkare ut än de är eftersom de är så uppblåsta. De är nog bara ett par tusen ledande personer plus en stor grupp som är deras anställda och en annan som är deras klienter och valboskap. Det är vi nettoskattebetalande medelklassare som försörjer allihop. Som Leif Östling sa: Vad får vi för pengarna?