Första gången jag besökte Stockholm var jag sex, sju år. Jag kom hit med mamma och pappa och vi bodde några nätter på ett pensionat på Kungsholmen. Pensionatet drevs av en äldre dam, och mina föräldrar kände henne väl, eftersom de hade bott där under sina Stockholmsbesök sedan de träffades i slutet av 1940-talet. Det var en vacker stadsvåning med högt i tak, spegeldörrar och utsikt över Tegelbacken.

Jag minns inte mycket av det där första besöket i huvudstaden. Jag vet att vi strosade på Söders höjder, i Fogelströms miljöer, och att vi åt pannkakor på Ringbaren på Hötorget. Jag vet också att vi besökte Gröna Lund och Skansen, och att jag fick köpa en vacker lite glashäst från Skansens glasbruk, men jag har inga tydliga minnen av det. Men en sak minns jag. Mötet med Vilhelm Moberg.

Vi kom gående på Tegelbacken, jag i mitten med händerna stadigt och tryggt i mammas och pappas som så ofta när vi var ute och promenerade. Pappa pratade om något – kanske om vilken buss vi skulle ta, eller vad vi skulle äta till middag – när han plötsligt tystnade och stannade mitt i steget. Jag såg upp och följde hans blick och såg en reslig man med buskiga ögonbryn, i överrock och hatt, stå där och blicka ut över staden. Och så såg jag på pappa ch undrade varför just den där mannen fått honom att stanna upp.

I nästa ögonblick promenerade vi som vanligt igen, som om ingenting hade hänt, men jag fortsatte fundera och senare samma dag frågade jag honom vad det var för ”farbror” som vi hade sett.

– Det där, sa pappa långsamt och med eftertryck, det var Vilhelm Moberg. Han är en av våra största författare. När du blir lite äldre ska du läsa hans böcker.

Och det var precis vad jag gjorde. Jag läste om soldatfamiljen Rask och deras vedermödor, om bankdirektören Rosell och om Knut Toring, redaktören i stan som längtar tillbaka till sin barndoms landsbygd. Och så läste jag om Karl-Oskar och Kristina, som lämnade stenriket i Småland för att skapa sig ett nytt liv i Amerrkat. Utvandrarsviten.

Många länder har något som kallas nationalepos, det vill säga ett epos vars motiv är något som varit av avgörande betydelse för nationen. Det kan handla om nationens grundande eller bevarande, men också om en särskilt period som betytt mycket. Finland har Kalevala, Norge Peer Gynt, Frankrike har Rolandssången, England Beowulf och så vidare.

I Sverige finns inget officiellt nationalepos, men många menar att just Mobergs utvandrarsvit kvalificerar sig för utnämningen. Om detta kan man tvista. Ett epos beskrivs generellt som ett verk skrivet på vers, där myter vävs in i handlingen på ett sätt som skapar ett slags sagoberättande, och det stämmer ju inte alls på utvandrarsviten. Däremot är den tveklöst ett av de allra största litterära verk som skapats i vårt land. I dessa fyra böcker – Utvandrarna, Invandrarna, Nybyggarna och Sista brevet till Sverige – finns hela vår moderna historia, berättad ur torparnas, böndernas, backstusittarnas och fattighjonens perspektiv. En berättelse som vi alla kan känna igen oss i, vi som har våra rötter just hos jordens folk.

Min farmor Hilda var bara tre år gammal när hennes far lämnade familjen och begav sig till Nordamerika 1890. Han hördes aldrig mer av. Hilda och hennes syskon växte upp i tron att deras far dog på emigrantskeppet. Hur det ligger till med den saken har aldrig kommit fram. Hans namn står på passagerarlistan, men därefter är han som uppslukad av jorden. Kanske dog han verkligen, som släkten alltid hävdat. Kanske valde han bort allt det gamla – även familjen – när han fick amerikansk mark under fötterna. Det var inte helt ovanligt.

En dryg miljon svenskar – en fjärdedel av befolkningen – utvandrade till Nordamerika från mitten av 1800-talet till 1920-talet. Det finns knappast en enda svensk släkt som inte har släktingar ”over there”. Och just därför är Mobergs utvandrarberättelse så oerhört viktig. När vi läser om Karl-Oskar och Kristina och deras släktingar och vänner är det om våra egna anfäder vi läser, om vårt kulturarv och vår historia. Och när vi gör det förstår vi också bättre den strävan och det hårda arbete som präglade dem som stannade kvar, och lade grunden till det land vi har idag.